Ulf Kristersson lyfte nyligen frågan om euron, en fråga som tydligen ska utredas igen efter beslut på Moderaternas arbetsstämma. Simona Mohamsson i Liberalerna blev till synes överlycklig över att någon annan tog upp euron, då Liberalerna länge varit ensamma om att driva ett införande. Faktum är dock att euron är en sämre idé idag än den var 2003.

Liberalerna vill som bekant inte se en ny folkomröstning om euron, utan att Sverige går med utan att rådfråga väljarna först. Detta skvallrar om att Liberalerna vet hur svårt det skulle bli att övertyga väljarna att ändra beslutet från 2003. Argumenten för euron är nämligen med facit i hand mycket svagare nu.

I folkomröstningskampanjen 2003 hävdade Ja-sidan att Sverige utanför euron skulle få lägre tillväxt. Under 17 av 21 år sedan dess har Sverige istället haft högre tillväxt än Eurozonen.

Arbetslösheten skulle också bli högre utanför euron. Istället ser vi samma sak där: under 17 av 21 år sedan folkomröstningen så har Sverige haft lägre arbetslöshet än Eurozonen.

Utanför euron, menade Ja-kampanjen, skulle Sveriges exportindustri drabbas hårt och vi skulle isoleras från Europa. Sedan 2003 har andelen av Sveriges export som går till de 12 länder som då var medlemmar i Euron tvärtemot denna dystra prognos ökat från 40 % till 46 %. Så var det med den ”isoleringen”. Sveriges totala exporter har dessutom växt snabbare än Eurozonens.

Hur har det då gått med prisstabiliteten? Inte heller där blir vi slagna av Euroländerna. Vår totala inflation sedan 2003 är lite lägre (nästintill identisk dock) som Eurozonens, vare sig man menar de ursprungliga 12 länder eller de som är med idag.

Det ska dock sägas att Sverige under de senaste åren haft högre inflation än Eurozonen. Detta beror dock helt och hållet på att kostnaden för el stigit mer här än på kontinenten (och för detta har vi Miljöpartiet att tacka, inte kronan). När elpriset exkluderas från inflationssiffran så har priserna inte skenat mer här än där (visserligen en klen tröst).

Slutligen har vi då växelavgifterna, som också figurerade under folkomröstningskampanjen 2003. Anhängare gjorde en stor grej av att svenska företag skulle slippa betala växelavgifter för att handla med Europa och att svenska turister på Mallorca också skulle slippa dessa förhatliga avgifter.

Tyvärr för Simona Mohamsson och hennes gäng så är växelavgifter idag en icke-faktor då de sjunkit dramatiskt (med runt hälften) sedan 2003. Och svenskar behöver som bekant idag inte längre köpa resecheckar när vi åker till Spanien, utan vi kan använda våra vanliga bankkort. Som ett resultat är växelavgifterna för privatpersoner runt 70-80 % lägre.

Allt Liberalerna har kvar i sin arsenal av argument är att Euron skulle ge oss tillträde till den ”innersta kretsen” som Mohamsson talar om, underförstått ge oss större inflytande. Sveriges brist på inflytande i EU beror dock inte på att vi har vår egen valuta, utan på att svenska regeringar varit ovilliga att använda Sveriges veto för att tvinga fram eftergifter. Man har velat vara en ”bra kompis” och lagspelare till de andra i Bryssel, istället för att slåss för svenska intressen. Detta är något som särskilt karaktäriserar svenska liberaler i EU.

Självklart har Sverige under de senaste årtiondena på många sätt utvecklats åt fel håll, snabbare än resten av Europa, främst på grund av vår migrationspolitik. Drygt 20 år senare kan vi dock konstatera att Euroanhängarna hade fel i sina ekonomiska prognoser, och det finns ingen anledning att tro på dem nu.