Två avgångar inom loppet av elva minuter, tre inom loppet av sex timmar. Jämställdhetsminister Paulina Brandberg och partisekreterare Jakob Olofsgård hoppade i måndags av sina uppdrag, och de följdes samma kväll av kanslichefen Oscar Wåglund Söderström.

I torsdags blev sedan Anna-Karin Hatt den senaste i ledet att tacka nej till att bli partiledare för Centerpartiet. Det går inte att beskriva läget som annat än nattsvart för de båda partierna som båda är måna om att få vända blad.

Liberalerna lanserade nyligen ”Projekt Selma”, ett projekt som går ut på att samlas i små grupper runtom i landet och prata om vad partiet egentligen ska driva. Projektet ska uttryckligen inte handla om förhållandet till Sverigedemokraterna, men ändå är det mycket sannolikt att det är just våndan över SD som drivit fram avgångarna.

Intressant nog var partisekreteraren Olofsgård högst inblandad i projektet.

Paulina Brandberg har, som jämställdhetsminister, mest gjord sig känd för sin bananfobi. Regeringens agenda för jämställdhetspolitiken är betydligt mindre ambitiös än vad Liberalerna skulle önska, och det har inte varit lätt för Brandberg att göra intryck i sakfrågorna.

Att Brandberg dessutom tycktes missa att ’woke’ numera är passé har inte gjort saken bättre. Efter att ha förärat Chalmers med ett besök och tal i samband med att universitetet invigde sitt nya mångfaldskontor (DEI office) hamnade Brandberg i blåsväder med SD, och många av SD:s företrädare sa ifrån offentligt.

Sådant tär såklart på tålamodet för vilken minister som helst.

Wåglund Söderström å sin sida har gjort mindre väsen, men att kanslichefen och partisekreteraren hoppar av måste anses anmärkningsvärt: Dessa två roller är högst ansvariga för att hålla ihop partiet, i riksdagsarbetet och ute på landet. Kanske har båda gjort bedömningen att uppdraget är omöjligt.

Alla vet att Sverigedemokraterna kommer att kräva plats i regeringen efter nästa val. Liberalerna vägrar sitta i eller stödja en regering där SD ingår.

Om Liberalerna behåller denna hållning, så kommer man efter valet inte att vara ett riksdagsparti. De stödröster man behöver från Tidö-väljare får man inte om man hotar att fälla Ulf Kristersson.

Nyligen har Anna Starbrink, partiets kanske ledande SD-kritiker, lämnat riksdagen till förmån för en bekväm tjänst som myndighetschef. När den relativt ”woke-a” liberalen Brandberg sedan avgår, funderar man onekligen på om partiet redan valt att släppa igenom SD i regeringen.

De som inte känner att de kan stå bakom vägvalet väljer i så fall nu att hoppa av innan allt är officiellt och de kan gå med hedern i behåll. Om partisekreteraren och kanslichefen vet om att ett inbördeskrig är på gång, där de i sina roller kommer tvingas bli frontfigurer (och kanske försvara en linje de personligen inte står för), så är det helt rimligt att också de ser sig om efter andra karriärmöjligheter.

Men att vara liberal är att vara kluven, för att citera gamle folkpartistiske partiledaren Gunnar Helén. Att Liberalerna kommer svänga högerut är inte uppenbart. För Olofsgårds ersättare är om möjligt ännu mer negativt inställd till SD.

Som ny partisekreterare har Liberalerna valt Simona Mohamsson, som profilerat sig som stark motståndare till Sverigedemokraterna och som till och med sagt att det är en ”drivkraft” för henne att bekämpa SD.

Detta för oss till Centerpartiet, partiet som ingen tycks vilja leda. Tilltänkta toppkandidater som Emil Källström och nu senast Anna-Karin Hatt har avböjt. Även Centerpartiet har brottats med ett liknande vägval.

Att det är så oattraktivt att bli ledare för centern handlar nog mycket om att ledaren, vem det än blir, inte skulle ha ett mandat att fritt förhandla med de andra partierna och staka ut en väg.

Centerpartiet är fast i ett limbo där det finns tillräckligt många alliansnostalgiker för att partiet inte öppet ska kunna gå i formell koalition med Socialdemokraterna (vilket Muharrem Demirok blev varse), men samtidigt så många SD-hatare att man inte öppet kan säga att man är villiga att förhandla högerut heller.

Om Liberalerna drabbas av avhopp över att man (eventuellt) valt väg kring SD, så står Centerpartiet ledarlöst för att man inte kan låta en ny ledare staka ut en väg och sätta sin egen prägel på partiet, befriat från Lööfs eftermäle.

Det vill de flesta kompetenta ledare ha befogenhet att göra, och därför har Centern stört omöjligt att hitta en sådan.

Veckan som gått har sammanfattningsvis varit en svart vecka för den ’breda mitten’. Frågan är hur många liknande veckor det kommer krävas innan Centerliberalerna blir en verklighet?