Offentliga utredningar har konstaterat att det är dålig politik att manipulera priser och momssatser. Men politikers minne är kort, kortsiktig plakatpolitik trumfar lärdomar om vad som långsiktigt gynnar medborgare och samhällsekonomi. Lennart Göranson menar att politiker som stöder ekonomisk liberalism borde stå fast vid den linjen i praktisk handling.
Att låta politiker, som är beredda till det mesta för att bli återvalda, bestämma priser är en riktigt dålig idé. En bättre idé är att låta priser bestämmas av tillgång och efterfrågan. En prishöjning signalerar då vad konsumenterna bör köpa mindre av samtidigt som producenterna uppmuntras att öka utbudet. Och vice versa. Det är rationellt, både för individen och för samhällsekonomin.
Från början av 1970-talet blev olika typer av prisregleringar ett favoritinstrument i regeringens verktygslåda med syftet att stoppa inflationen. I enlighet med en hemmasnickrad hypotes ville man kväva prishöjningsimpulser i dess linda och på så sätt förhindra att de spred sig vidare i det ekonomiska systemet.
Nationalekonomerna skakade på huvudet: det är inte så ekonomin fungerar. Efter fem år bestämde man sig för att ta reda på om verktyget fungerade så som man hade bestämt sig för att det borde göra. En utredning (SOU 1981:41) tillsattes, med det mesta av den expertis landet kunde uppbringa.
Efter många års utredande kom svaret: det finns inget stöd för att prisregleringar hejdar inflationen. Resultaten pekade snarare mot motsatsen, att priserna blev högre än de annars skulle ha varit. Egentligen inte förvånande. Ingen byråkrat törs driva ett företag i konkurs, vilket marknadskrafterna gärna gör när ett företag vill höja priset mer än köparna gillar.
Att göra politik av prismekanismen var uppenbarligen ingen bra idé, men hur skulle man hindra politiker från att mot bättre vetande falla för frestelsen? Inte minst när borgerliga politiker visade sig vara lika dåliga kålsupare som socialdemokratiska. Lösningen blev att lägga ner den myndighet som hade kompetens att administrera prisregleringar. Smart!
Men inte tillräckligt smart. Man kan reglera priser politiskt på andra sätt än genom prisstopp. Ett sätt är att sänka momsen på livsmedel till en fjärdedel av normalmomsen på 25 procent. Redan för 30 år sedan hade livsmedelsmomsen halverats till 12 procent, också det i strid mot rekommendationerna från en offentlig utredning (SOU 1983:54). Att ha olika momssatser för olika produkter är nämligen bästa sättet att öppna för fusk, snedvridningar och administrativa merkostnader både i statsförvaltningen och i det ekonomiska livet.
Andra sätt att göra politik av prisbildningen är att låta skattebetalarkollektivet stå för en ökande del av kostnaden för dem som använder en viss produkt, till exempel kollektivtrafikresor eller hyresbostäder.
Men är det då inte bra att maten och hyreslägenheten kostar mindre än de skulle göra om tillgång och efterfrågan fick styra? Det verkar de flesta tycka, och därmed också politikerna, oavsett färg. Vi ser ju ofta larmrapporter om att människor inte längre har råd att bo eller äta.
Det är naturligtvis nonsens. Trots att priser för det mesta ökar, och alltid har gjort det, har vi alla en högre standard när det gäller både mat och bostad än vad folk hade för exempelvis 50 år sedan. Vår köpkraft har ökat enormt och fortsätter att göra det. Det betyder inte att vi kan få allt vad vi önskar oss, bara att vi måste välja vad vi lägger pengarna på. Men det valet fungerar inte om priset inte tillåts signalera var det uppstår knapphet i tillgången eller stigande produktionskostnader. Även om vi successivt får det bättre kan det ske olika fort. En pervers ekonomisk politik kan göra att det går riktigt långsamt. Det borde även politiker som räknar sig som ekonomisk- liberala ta till sig.
Pete Seegers refräng från 1955 handlade naturligtvis om något annat som folk har en tendens att aldrig lära sig. Mannaminne är kort, enligt experterna i genomsnitt 3 år. Men ibland ramlar polletten ner, kanske också när det gäller prispolitiken.
