Påståendet ”vi vet alla vad vi måste göra – vi vet bara inte hur vi ska bli omvalda efteråt” har tillskrivits Jean-Claude Juncker, före detta premiärminister i Luxemburg, ordförande för EU-kommissionen och en hel del annat. Tidöregeringen verkar med sitt senaste utspel ha gjort motsatsen: man har inte förstått vad klok skattepolitik kräver, däremot tror man sig ha hittat nyckeln till valframgång hösten 2026. Men få tycks tro att den nyckeln passar i låset.

Regeringens föreställning verkar vara att sänkt matmoms är det som svenska folket längtar efter mest av allt i vår dystra tid, mer än fungerande infrastruktur, framgång i kampen mot den organiserade brottsligheten och gängvåldet eller att göra något fungerande åt stora gruppers bidragsberoende och långtidsarbetslöshet. Särskilt märkligt att prioritera en tillfällig matprissänkning just vid en tid då matpriserna ligger i stort sett stilla.

SE ÄVEN: Gustavsson: Expressen köper vänsterns världsbild om moms

Momsen på mat är 12 procent, knappt hälften av den normala momssatsen på 25 procent. Regeringens plan är att sänka till 6 procent. Det påverkar prisutvecklingen vid ett tillfälle, i övrigt har momsen ingen påverkan på hur matpriserna utvecklas så länge momssatsen är densamma. Om förändringen av momssatsen resulterar i en lika stor prissänkning är dessutom högst osäkert; hur andra kostnader utvecklas har stor betydelse. Dessutom bestäms priser i grunden av efterfrågan, vad folk är beredda att betala.

Momsen på livsmedel har trots det länge varit något som väckt starka känslor. Den 1 januari 1983 höjdes momsen från 17,7 till 19 procent av priset inklusive moms (motsvarande 23,46 procent av priset exklusive moms) – samma för livsmedel som för de flesta andra varor. En motion från Vänsterpartiet Kommunisterna motsatte sig höjningen och föreslog en differentiering av momsen med lägre moms på livsmedel. Regeringen tillsatte därför en utredning om eventuell sänkning eller slopande av momsen på livsmedel.

Samma höst lämnade utredningen sina förslag i betänkandet” Skall matmomsen slopas?” (SOU 1983:54). De viktigaste slutsatserna var:

• Att sänkt matmoms förmodas gynna barnfamiljer och hushåll med lägre inkomst, men
• att det i verkligheten skulle innebära en omfördelning till barnfamiljernas och låginkomsttagarnas nackdel,
• att andra metoder att stödja dessa grupper är effektivare,
• att ett system med olika momssats skulle skapa stora administrativa problem och kostnadsökningar inom såväl statsförvaltningen som näringslivet, samt
• att ett sådant system skulle skapa stora tillämpningsproblem, försvåra skattekontrollen och öppna nya möjligheter till skattefusk.

Likafullt sänktes matmomsen till den nuvarande nivån år 1996.

Att nu sänka matmomsen ytterligare är naturligtvis inte någon present till hushållen. Det vi får på ett sätt måste vi betala på ett annat sätt. Det intressanta är i stället hur stor del av det vi tjänar som vi bestämmer över själva och hur stor det vi överlåter till politikerna att besluta över.

Den så kallade skattekvoten ligger idag på strax över 40 procent, cirka 10 procentenheter lägre än på 1990-talet men 7 procentenheter över OECD-genomsnittet. Vare sig vi tycker att det är rätt nivå eller ej måste pengarna in på något sätt. Det är sedan en teknisk fråga hur staten effektivast ska få in de pengar som tillsammans bildar statsbudgeten. Och då kan man konstatera att en enhetlig mervärdeskatt är helt överlägsen alla andra former av beskattning när det gäller administrativ enkelhet, kostnader för att kassera in skatten, kontrollbehov och risker för fusk och bedrägeri. Den ger mindre utrymme för de rika att undandra sig skatt genom fiffiga upplägg, och den är fördelningspolitiskt sund eftersom den som konsumerar mest och dyrast får bidra mest till det gemensamma.

För oss skattebetalare och medborgare vore förmodligen ett skattesystem som enbart byggde på en enhetlig mervärdeskatt det mest gynnsamma. Mindre krångel, mindre snedvridningseffekter, slimmad skatteförvaltning, mindre skattefusk och skattebedrägeri och därtill en rättvisare belastning på olika grupper i samhället. Och stora pengar att spara, vilket skulle ge utrymme för en märkbar minskning av skattetrycket.

Varför går då ingen regeringen den vägen? Varken tidigare, nuvarande eller förväntade kommande? Kan det vara Junckers insikt igen, att det finns de som vet men som är rädda för att väljarna inte förstår och därför skulle reagera surt? Eller kan det vara så att de som fått förtroendet att leda vårt land inte förstår det här, att de inte är pålästa? Det vore i så fall riktigt illa.