Samtidigt som regeringsförklaringen andas optimism om den ekonomiska utvecklingen tyder många signaler på risker för recession. Stora svenska företag och branscher har hamnat i ekonomiska problem, EU brottas med svag ekonomisk utveckling och inte heller USA och Kina kommer att utgöra draglok för vårt land. Lennart Göranson skriver att regleringar, protektionism och offentlig expansion är viktiga orsaker till den ekonomiska stagnationen. Om det ekonomiska läget förvärras blir det särskilt viktigt att satsa på regelförenklingar, skattelättnader och avveckling av omotiverat statligt engagemang i näringsverksamhet.
Regeringsförklaringen vid riksdagens öppnande den 10 september inleds med orden ”det ljusnar vid horisonten”. Det är säkert en bra inställning för varje regering som vill göra Sverige bättre, och vem vill inte det? När det gäller den ekonomiska utvecklingen menar regeringen att vi nu har ”lämnat det värsta bakom oss”.
I finansministerns presentation av reformer i den kommande höstbudgeten den 24 augusti konstaterades att vi fortfarande befinner oss i en lågkonjunktur men att ”vi ser en ljusning nu när slaget mot inflationen är vunnet”.
Är det verkligen så? Att vi befinner oss i ekonomisk vinter men kan se fram mot en efterlängtad vår? Eller handlar det egentligen om en lång höst, där vi behöver rusta oss för vintern?
Den optimism som både politiker och ekonomiska kommentatorer har gett uttryck för på senare tid har framför allt handlat om avtagande inflation och sjunkande räntor. I ett konsumentperspektiv upplevs naturligtvis låga priser och billiga boendekostnader som gynnsamt. Men som jag påminde om i en tidigare krönika är sjunkande priser och räntor något som kännetecknar en ekonomisk depression.
Många tecken i tiden tyder på att den ljusnande framtid inte är vår. Bruttonationalprodukten (BNP) sjönk oväntat i juli vilket kan vara ett tecken på att svensk ekonomi går mycket trögare än väntat. Antalet konkurser ökar. Bland de företag som hamnat i ekonomiska problem och möter dåliga framtidsutsikter märks Northvolt, Telia, vindkraftsbranschen, satsningen på grönt stål och det svenska ”tech-undret”.
Sverige är ett litet land med stor utrikeshandel. Därmed påverkas våra framtidsutsikter i hög grad av den ekonomiska utvecklingen i omvärlden.
Vår närmaste omvärld, Europeiska Unionen, har länge brottats med svag ekonomisk utveckling. Tidigare ECB-chefen Mario Draghi har i en aktuell rapport talat om ”existentiell utmaning” om unionen ska kunna återhämta sin tidigare ställning i förhållande till USA och Kina.
USA har länge haft en måttlig tillväxttakt och Kina anses av olika bedömare befinna sig i fritt fall eller gå mot stagnation. Inget talar för att de ledande länderna i världsekonomin kommer att utgöra draglok för vårt land.
Om nu tunneln skulle sluta i ekonomisk vinter i stället för ljusare tider är det för den skull inte givet att svaret är ”mer politik”. Mario Draghi är en av dem som fortfarande tror på att enorma offentliga investeringar är lösningen. Inriktningen på offentliga industrisatsningar och reglering av näringslivet för tankarna till Roosevelts New Deal på 1930-talet. Idag ifrågasätter många ekonomer berättelsen att programmet var det som botade den stora depressionen.
Adam Cwejman skriver i GP den 9 juni att USA och EU för femton år sedan var likvärdiga i ekonomisk storlek men att USA idag är nästan dubbelt så stort som EU. Han efterlyser politiska initiativ för att lyfta Europa från de senaste decenniernas ekonomiska stagnation och avmattning. Mario Draghis svar kan bara tolkas som ”mer av samma”. Albert Einstein lär ha sagt att höjden av dumhet är att göra samma sak om och om igen och samtidigt förvänta sig ett annat resultat.
När det gäller Sverige kan uppgiften att den kommande höstbudgeten innehåller satsningar på 60 miljarder kronor inge farhågor för att spenderbyxorna har åkt på. Det råder ingen brist på offentliga investeringsprojekt som nu får fötterna att kallna. Kommer Tidöpartierna traska patrullo i Roosevelts, Draghis och socialdemokraternas industripolitiska anda?
Det som hittills kommit fram om detaljer i budgeten kan ge visst hopp om motsatsen. Olika slag av skattesänkningar förutses svara för omkring en tredjedel av budgetsatsningen. Ökade utgifter för civilförsvaret och vården handlar om stora pengar, medan förstärkningar av brottsförebyggande åtgärder och stöd till kraftproduktion snarare handlar om enstaka miljarder.
Regeringar kan motarbeta eller stödja ett lands ekonomiska utveckling, men bär inte det fulla ansvaret för vad som händer i slutet av tunneln. De har inte heller makten att helt undanröja hotet om ekonomisk depression. Regleringar, protektionism och offentlig expansion ses av många som standardmedicin mot lågkonjunktur men är snarare en viktig orsak till dämpad ekonomisk aktivitet.
Att EU ska lyckas växla spår från den politik som ligger bakom Europas ekonomiska stagnation är inte troligt, särskilt inte efter Draghi-rapporten. Sverige har bättre möjligheter att med ökad beslutsamhet fullfölja påbörjat arbete med regelförenklingar, skattelättnader och avveckling av omotiverat statligt engagemang i näringsverksamhet. Det är särskilt viktigt om det värsta skulle vänta oss vid tunnelns slut.
