Med början i ett framträdande inför USA:s kongress i september 2019 har Greta Thunberg krävt att vi alla ska lyssna på vetenskapen, på forskarna, på experterna. Det förefaller inte troligt att Greta själv har gått tillbaka till källan, till de grundläggande forskningsresultaten. Det hon hänvisade till inför kongressen var IPCC:s rapport från oktober 2018 om hur jorden påverkas av en temperaturhöjning på 1,5 grader.

Forskning är en komplex historia: forskningsstudier genomförs under olika förutsättningar, med olika antaganden. Ofta ger olika studier motsatta slutsatser. Lika ofta ifrågasätts tidigare studier av dem som följer efter. Vetenskap är sökande efter kunskap, inte absolut eller bestående kunskap. Hypoteser kan falsifieras men aldrig slutgiltigt verifieras. Det är vetenskapens natur.

Ingen människa kan sätta sig in i alla forskningsresultat på klimatområdet, inte på något annat område heller. IPCC:s tillvägagångssätt är att göra sammanfattningar av ett mycket stort antal forskningsstudier, sedan sammanfatta ett stort antal sammanfattningar och därefter låta FN:s IPCC-panel genom majoritetsbeslut avgöra vilka slutsatser man vill stödja i rapporter.

Det Greta hänvisade till är inte forskarna, det är en rapport som beslutats av representanter för FN:s medlemsländer. Medlemsländer som har sina skiftande intressen av vad som bör och inte bör sägas.

Men att i svepande ordalag hänvisa till ”experter” har sedan dess blivit massmedias mest uppskattade modell för att skapa rubriker som utmanar och väcker uppmärksamhet. Här ett axplock av ”sanningar” som medierna trumpetar ut utan kritisk analys.

• Vi måste begränsa vår konsumtion av rött kött till högst 15 gram per dag.
• Israel bedriver folkmord i Gaza.
• Mer pengar till socialtjänsten leder till minskad gängkriminalitet.
• Nu blir det fred i Mellanöstern.
• Allt fler av jordens djurarter kommer att utrotas.
• Vi måste akta oss för att provocera Putin.
• Vi måste stoppa invasiva arter.
• Sverige kommer drabbas av överskott/underskott på el.

Uttalanden av personer som media hedrar med etiketten ”expert” kvalificerar sig inte nödvändigtvis som ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Att vara kritisk till sådana uttalanden innebär inte nödvändigtvis ”faktaresistens” eller ”konspirationsteori”.

Den som följer nyhetsrapporteringen och samhällsdebatten blir lätt förvirrad inför alla tvärsäkra påståenden om ditt och datt, i ena eller andra riktningen. Hur skiljer man getterna från fåren? Hur vet man vad man kan lita på? Risken är att man ger upp och landar i att inget går att lita på, att allt är en lögn.
Så är det naturligtvis inte.

Själv ser jag först på vem som står för påståendet, vem som undertecknat debattartikeln eller vem som utpekas som ”expert” i nyhetsartikeln. Är det någon som representerar ett partsintresse, exempelvis en yrkesgrupp, kan man utgå från att det handlar om fördelar för den gruppen. Sak samma om personen är känd som aktivist för en idé av något slag. Särskilt skeptisk blir jag när ”experten” uttalar sig på ett annat område än det egna, som när klimatforskare har synpunkter på näringsfysiologi.

Det är också viktigt att göra en rimlighetsbedömning, särskilt när det handlar om larmrapporter. Historien och den egna erfarenheten lär oss att domedagsprofetior är en populär metod att få uppmärksamhet. Den lär oss också att jorden trots allt inte går under och att utveckling som för stunden verkar gå i fel riktning ofta vänds till sin motsats. Men minnet är kort. Vem minns idag varningarna för säldöden eller att vi skulle gå mot en ny istid?

Att söka efter sanningen är bra. När ”experter” menar att de har hittat den är det dags att ställa sig skeptisk.