Försök förklara för en politiker i Tokyo, Bangkok eller Mexico City att det är extremt att prioritera det egna folket. Du kommer att mötas av en blick som att du vore galen. Frågan kommer knappt att registreras som meningsfull. Där ligger problemet med svensk debatt.

Ingen kallar heller en förälder extremist för att den prioriterar sina egna barn. Tvärtom betraktar vi det som ett grundläggande ansvarstagande. Den som först tar hand om sina närmsta kan sedan hjälpa andra, medan den som svikit familj och vänner saknar moralisk auktoritet att tala om solidaritet.

Samma logik borde gälla politiken. Folkvalda får sitt mandat av sina egna medborgare, och att prioritera dessa är definitionen av representativ demokrati. Det är därför vi har nationalstater och inte bara FN. En politiker som inte sätter det egna folkets intressen först har missförstått sitt uppdrag.

Om man då tittar på invandring, integrationskrav eller brott och straff så är Sverigedemokraternas hållning närmast universell standard. På migrationssidan godkände Japan 190 av drygt 12 000 asylsökande 2024. Historiskt har snittet legat runt en procent. Danmark, vårt nordiska systerland under socialdemokratiskt styre, har som uttalad målsättning ”noll asylsökande” och godkände 2024 bara 864 ansökningar, lägsta antalet på 40 år. Frankrike driver en sekulär linje med förbud mot religiösa symboler i skolan och täckta ansikten i offentligheten. Det är en hårdare linje än något SD föreslagit.

På integrationskraven är kontrasten ännu skarpare. USA, Australien, Schweiz, Tyskland och Nederländerna ställer alla språkkrav och samhällskunskapsprov för medborgarskap. Sverige har varken det ena eller det andra. Vi är på sätt och vis unika i västvärlden i att helt sakna sådana krav, fram till reformen som träder i kraft i juni 2026. Att kräva av nyanlända att de lär sig värdlandets språk, respekterar grundlagen och anpassar sig till samhällets grundläggande spelregler är minimikrav på de flesta håll i världen. Snart också, äntligen, i Sverige.

Och i brottsfrågan tillhör Sverige världens mest förlåtande system. Idag utvisas bara en av trettiosex utländska medborgare som döms för brott värre än böter. Villkorlig frigivning sker efter två tredjedelar av strafftiden, det är bland de mest generösa reglerna i västvärlden. USA, Singapore, Japan och större delen av Latinamerika och Asien dömer hårdare och utvisar utländska brottslingar utan att det väcker debatt. SD:s linje där ligger närmare global medelnivå än vad svenskt status quo gör.

Människor har rört sig och invandrat i alla tider, och ett visst inflöde av nya invånare är normalt och nödvändigt i varje samhälle. Det avgörande är att det sker på villkor som inte äventyrar det sociala kontrakt och den samhällsordning som de nyanlända själva ska träda in i.

Om det är extremt att sätta det egna folket först, då är nästan hela världens folkvalda extremister. Då är ordet meningslöst. Då är det begreppet som är problemet och inte Sverigedemokraterna.

Moraliska skyldigheter stannar förvisso inte vid gränsen, men de är ordnade i koncentriska cirklar: tyngst för familjen, sedan grannskap, sedan landsmän, sedan omvärld. Ett land som inte är kapabelt att ta hand om sig självt har varken moralisk eller praktisk kapacitet att hjälpa omvärlden. Visst är det bra att hjälpa andra i nöd. Undertecknad är själv tacksam över att ha fått möjligheten att växa upp i ett fantastiskt land som Sverige, men det ska inte ske genom att kasta den egna befolkningen under bussen.

Det är inte Sverigedemokraterna som avviker från en internationell norm. Det är vi själva som under några decennier byggt en kosmopolitisk konsensus som globalt och historiskt är ett uppseendeväckande undantag, inte ett självklart default.

För en politiker i Tokyo eller Mexico City vore SD inte kontroversiella. Bara vanliga. Det säger något om SD, men ännu mer om svensk debatt.

Mosa Sebdani

Systemutvecklare och debattör