I tisdags lämnade Tucker Carlson det republikanska partiet efter trettiofem år. SVT rapporterar att ”den konservativa debattören och medieprofilen” lämnar. Budskapet är simpelt: En man som motsatt sig Donald Trumps angrepp på Iran och bett om ursäkt för att ha vilselett sina tittare, ger upp på sitt parti. Vi ser en prydlig och värdig text om en avhoppare, som helt enkelt motsatt sig krig i fredens namn.

Frånvaron av epitet som ”högerextrem” är märkbart. I vilket fall så hade en kort notis om kontroverserna varit på sin plats. Ett public service som annars sällan missar chansen att fästa epitet framför en amerikansk republikan låter Carlson vara en fredskämpande medieprofil, och inget annat.

Saken gäller inte vad SVT skriver om Carlson, utan vad de utelämnar. I den här branschen är saxen ett mäktigare verktyg än pennan. Den som klipper bestämmer vad du får se, och ingen behöver ljuga om en person när det räcker att skippa de besvärliga bitarna.

Medieprofilen

På Halloween 2024 sitter Carlson i en kristen dokumentär och berättar att han en natt blev fysiskt sönderriven av en demon medan han sov bredvid hustrun och fyra hundar. Han vaknade, gick till badrummet och hittade blodiga klösmärken längs revbenen. Dokumentären bjuder på skräckmusik och iscensättningar. Hustrun och hundarna sov enligt honom igenom alltihop. Några veckor senare förklarade han i Steve Bannons poddstudio att kärnvapen är ”demoniska” och att ingen människa egentligen ligger bakom uppfinningen.

Hösten 2024 satte han sig ner med Darryl Cooper, en amatörhistoriker som Carlson presenterade som ”den ärligaste populärhistorikern i USA”. Cooper utsåg Winston Churchill till andra världskrigets verklige skurk och kallade de brittiska bombningarna rena terrordåd. Judarna i förintelsen mördades enligt honom inte med flit, utan för att tyskarna saknade mat att ge sina fångar. Coopers podd klättrade efteråt till andraplatsen på Apples lista, strax bakom Carlsons egen, och när kritikstormen kom ryckte Carlson på axlarna och kallade resonemanget rimligt.

Ett år senare, i oktober 2025, bjöd Carlson in Nick Fuentes till sin podd. En 27-årig självutnämnd nazist och förintelseförnekare som ser judendom som roten till det mesta som är fel med USA, men han har även kastat en rejäl känga mot afroamerikaner och kvinnor. Samtalet pågick i drygt två timmar i hjärtlig ton och sågs av miljoner människor. Mitt i alltihop hann Carlson åka till Moskva för att intervjua Vladimir Putin, som förste västerländske journalist sedan invasionen av Ukraina. Hans huvudsakliga uppgift verkade vara något slags propagandauppslag. Han hyllade tunnelbanan, häpnades över priserna i en mataffär och rundade av med en hamburgare, utan att ställa Putin en enda obekväm fråga om kriget.

En strålkastare lyser inte överallt

Redan 1922 beskrev Walter Lippmann pressen som en strålkastare i Public Opinion. Strålen sveper rastlöst över mörkret och drar fram en händelse i taget. Lippmann såg också baksidan: en strålkastare definieras lika mycket av vad den lämnar i mörker. Den som håller i handtaget bestämmer inte bara vad vi ser, utan framför allt vad vi aldrig får syn på.

Det är där SVT briljerar. Inte i de enskilda meningarna, var och en går att försvara som korrekt - utan i strålkastarens vinkel. Två redaktioner kan återge precis samma sanna fakta och ändå skicka hem läsaren med två helt olika syner på Carlson, beroende på vad de tar med. Varje ord om debattören och krigsmotståndaren må vara sant. Det är urvalet som vilseleder. Lippmanns poäng var att nyheten och sanningen inte är samma sak, och ett sekel senare illustrerar SVT hans poäng åt honom.

Tonen mjuknar lagom till Israel

När Carlson lämnade Fox 2023 var han en omtyckt högerprofil. Sedan dess har en sak ändrats. Carlson har vänt sig allt hårdare mot Israel, brutit med Trump över angreppet på Iran och rört sig mer och mer mot antisemitiska konspirationsteorier. Det hade varit ett utmärkt tillfälle för media att porträttera honom nyanserat kan man tycka, men nu är han inte mannen med det hysteriska skrattet som flörtar med nazister, utan en ärlig krigsmotståndare som ber om ursäkt för gamla synder. En slump, möjligen. Men värt en notis vore det, så att tittaren själv skulle kunna väga vår nya fredskämpe mot mannen som kallar en förintelserevisionist sin favorithistoriker.

Ironin är att Carlson en gång var krigshetsaren när det passade honom. När USA invaderade Irak 2003 satt han i CNN:s Crossfire och försäkrade tittarna att Saddam Hussein minsann hade massförstörelsevapen, det visste man säkert. Tjugo år senare överkompenserar han åt andra hållet till en grad som sällan skådats tidigare.

Kvar sitter en svensk tittare som aldrig hört talas om den påhittade demonen, Fuentes öppna nazism eller propagandan i Moskva, och som rimligen drar slutsatsen att en hyfsat sansad konservativ fredskämpe lämnar ett parti som spårat ur. Det är en betydligt trevligare figur än den otäckt nyanserade man som faktiskt sitter i poddstudion med vår tids sjukaste individer. Bilden av en principfast kritiker som vågar bryta med makten är mer smickrande, och den är inte osann. Bara noga ansad.

SVT kan omöjligt rada upp varje konstighet en amerikansk poddprofil ägnat sig åt, och ingen begär en uppsats. Men var och en av de utelämnade händelserna har stötts och blötts i världspressen, så det är knappast kunskap som fattas på redaktionen. När man följt mannen i åratal och ändå väljer den ångerfulle krigsskeptikern framför nazistflörten, kan du nog själv forma en bild av problemet.