Sammandrabbningarna mellan druser och sunnitiska beduiner i Syrien, där den nya islamistiska regeringen ställt sig bakom beduinerna och Israel gett sitt stöd till druserna, har riktat det mediala strålkastarljuset mot en religiös gemenskap med över en miljon medlemmar i Mellanöstern. Båda sidor motiverar sitt agerande med att de försvarar sina respektive minoriteter. Samtidigt är just druserna en grupp vars historia, riter och politiska roll länge varit okända för många.

Konflikten har förvärrats av attacker från den nya syriska regeringen, som anklagas för att attackera minoriteter och genomföra summariska avrättningar av civila, och har nu eskalerat till regelrätt krig efter att Israel genomfört upprepade flyganfall mot Damaskus’ stadskärna.

SE ÄVEN: Jonsson: Vad händer i Syrien?

Men vilka är egentligen druserna? Gruppen är en religiös och etnisk grupp med över en miljon medlemmar i Mellanöstern. De är framför allt bosatta i Libanon, Israel och Syrien, där de utgör en etablerad och betydelsefull minoritet. I Israel lever omkring 150 000 druser, i Syrien cirka 700 000 och i Libanon runt 250 000. Trots sin närvaro och historiska betydelse i regionen är det en grupp som förblivit närmast okänd i det svenska offentliga samtalet.

Drusernas ursprung

Druserna härstammar från en gren av den shiitiska islam som uppstod i Egypten i början av 1000-talet. Tron växte fram under kalifen al-Hakim bi-Amr Allahs styre och ledde i förlängningen till att denna religiösa riktning bröt sig loss och helt klippte navelsträngen till sin modersreligion.

I början av 1000-talet befann sig världen i en period av både kulturell blomstring och politisk splittring. Europa var ännu djupt präglat av feodala strukturer efter Västroms fall, medan det bysantinska riket fortfarande utgjorde en stark maktfaktor i öst. I Västeuropa hade Otto III nyligen dött, och det Tysk-romerska riket började breda ut sig.

I Centralasien hade det abbasidiska kalifatet i Bagdad förlorat mycket av sin makt till regionala dynastier. Kalifen fungerade dock fortfarande som en religiös symbol utgjorde en bärande del av den islamska civilisationen vid denna tidpunkt.

Viktigast för drusernas historia är dock situationen i Egypten, där det fatimidiska kalifatet blomstrade. Detta kalifat var shiitiskt och utgjorde ett direkt teologiskt och politiskt alternativ till det sunnitiska abbasidiska kalifatet. Fatimiderna hade sitt ursprung i Nordafrika men hade 969 erövrat Egypten och grundat sin nya huvudstad – Kairo.

Kalifen som red ut och försvann

Det är i detta sammanhang som al-Hakim växer upp. Han tillhörde den fatimidiska dynastin och blev kalif år 996, endast elva år gammal.

Omdömet om honom som regent och historisk gestalt är delat. Å ena sidan grundade han ett bibliotek och lärdomscentrum vid namn Dar al-ʿIlm (Kunskapens hus) i Kairo, som blev vida känt. Å andra sidan har hans styre beskrivits som nyckfullt, excentriskt och ibland brutalt. Han införde strikta morallagar, förbjöd till exempel kvinnor att visa sig offentligt, och beordrade vid andra tillfällen förstörelsen av kristna kyrkor – däribland Heliga gravens kyrka i Jerusalem år 1009, vilket blev ett av de viktigare motiven för korstågen.

Under sina sista regeringsår visade al-Hakim en allt starkare dragning till asketism och började isolera sig mer och mer i meditation och bön. En natt gav han sig som vanligt ut på ett av sina nattliga meditationsstråk vid Mokattamklipporna utanför Kairo, men återvände aldrig. En sökinsats fann endast hans häst och kläder. Hans försvinnande är fortfarande höljt i mysterium.

Ursprung och förföljelse

Vad har då denna försvunne kalif med dagens druser att göra? Jo, efter hans mystiska försvinnande började hans anhängare tro att han inte hade dött utan dolt sig – och att han en dag skulle återvända. Denna idé om den gömde och evige ledaren påminner om messianska föreställningar i andra religiösa traditioner och blev en bärande tanke även i drusisk teologi.

En persisk mystiker hade under al-Hakims levnad anlänt till Kairo för att predika och vann snabbt kalifens intresse och stöd. Hans namn var Hamza, och det var han som i praktiken formulerade de teologiska riktlinjerna för den drusiska religionen, särskilt efter interna stridigheter inom sekten. I och med al-Hakims försvinnande ändrade makten i Kairo sin inställning till den nya rörelsen, och förföljelserna inleddes nästan omedelbart.

Al-Hakims son al-Zahir lyfts ibland fram som ett motargument mot föreställningen att de tidiga muslimska civilisationerna var oförbehållsamt fientliga mot kristna och judar, eftersom han lät återuppbygga den kristna kyrka som hans far tidigare hade låtit förstöra. Men det var också al-Zahir som alltså lät förfölja de tidiga druserna och beordrade flera massakrer på dem, bland annat massakern i Antiokia där 5 000 druser mördades av muslimska styrkor. Övervåld förekom alltså, men riktades mot olika minoriteter vid olika tidpunkter. Som svar på förföljelserna tvingades den drusiska rörelsen att gå under jord.

Några decennier senare började de drusiska ledarna förbjuda sina anhängare att tro på andra religioner och hindrade utomstående från att ansluta sig till tron. Sedan dess har druserna varit ett slutet samfund och hållit fast vid denna princip fram till i dag. De har också betraktats som avfällingar och apostater av andra muslimer. Något som, ur ett muslimskt perspektiv, faktiskt får sägas vara korrekt.

Detta har inte direkt underlättat samlevnaden med den muslimska majoritetsbefolkningen. Men eftersom druserna gjort det till en teologisk princip att varken försöka omvända andra eller ens acceptera konvertiter, har de – åtminstone periodvis – betraktats som harmlösa.

Drusiskt motstånd i ett nytt Syrien

Efter al-Assads fall står den drusiska gemenskapen inför nya utmaningar under den övergångsregering som leds av Ahmed al-Sharaa – en före detta jihadist och tidigare medlem av al-Qaida. Trots att al-Sharaa har lovat att skydda etniska och religiösa minoriteters rättigheter har flera fall av sekteristiskt våld inträffat sedan regimens kollaps.

En särskilt laddad fråga mellan den nya syriska regeringen och druserna gäller avväpningen av drusiska miliser och deras integrering i den reguljära armén. Al-Sharaa har försökt samla de väpnade grupperna under en enhetlig militär struktur, men har inte lyckats nå några överenskommelser med druserna, som med stor tydlighet vägrar att avväpna sig och kräver att få behålla sina egna miliser.

Efter våldsvågen genomförde Israel attacker mot flera positioner i Syrien i syfte att skydda druserna och säkra sin egen gräns. Den syriska regeringen har avvisat Israels deklaration om en demilitariserad zon och har, tillsammans med det internationella samfundet, upprepade gånger krävt att Israel upphör med militära åtgärder som kränker Syriens suveränitet.

På morgonen den 9 juli vädjade den syriske drusledaren al-Hijri om internationellt skydd från ”alla länder” för att ”stå emot den barbariska kampanj” som förs av regeringen och dess allierade ”med alla tillgängliga medel”. ”Vi står inför ett fullskaligt utrotningskrig”, sade al-Hijri.

Med tanke på drusernas historia av förföljelser och riktade massakrer är det troligt att al-Hijri vet vad han talar om.

Drusernas framtida öde

Det råder ingen tvekan om att druserna just nu befinner sig i en utsatt position. De är en religiös minoritet i ett Syrien där den nya makten vilar på en oklar och våldsbenägen sunnimajoritet, och hotet mot deras säkerhet är reellt. Samtidigt är det svårt att bortse från det mönster som gång på gång upprepar sig i historien – att stormakter legitimerar sina militära ingripanden med hänvisning till skyddet av utsatta minoriteter.

Ryssland gjorde det senast i Ukraina. Tyskland använde samma retorik inför andra världskriget när man sade sig vilja skydda tyska minoriteter i olika östeuropeiska länder. Vi har sett det förr. Det betyder inte att varje ingripande är iscensatt eller utan grund, men det är förmodligen få i Netanyahus nu sammanfallande högerregering som ligger sömnlösa av oro över att de äntligen fått en anledning att bomba Damaskus.

Och druserna då? En liten minoritet som har lyckats överleva i Mellanösterns mest explosiva krutdurk i över tusen år – ungefär lika länge som Sverige existerat som nation – lär nog klara även detta. De har gjort det förut. Men i det nya Syrien, där gränser suddas ut och lojaliteter skiftar, är det lätt att försvinna ut ur historien lika tyst som al-Hakim gjorde den där natten vid Mokattamklipporna för ett tusen år sedan.

Carl-Mikael A. Teglund

Doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet