Facebook noscript imageEos: Borgarna gjorde bort sig med lägenhetsbyggandet
Carl Eos
Eos: Borgarna gjorde bort sig med lägenhetsbyggandet
Tensta vintern 1971 Foto: Holger Ellgaard CC BY-SA 3.0
Tensta vintern 1971 Foto: Holger Ellgaard CC BY-SA 3.0

Det finns ett antal frågor där svensk borgerlighet tydligt har misslyckats. Bostadspolitiken är en sådan. Under flera årtionden har borgerliga partier accepterat en socialdemokratisk syn på hur människor ska leva sina liv.

Samtidigt som högern har talat om frihet, ansvar, familj och ägande har man i praktiken låtit Sverige utvecklas till ett land där allt fler människor hänvisas till boende i hyresrätt, och till ofrivilligt boende i bostadsrättslägenhet. Det har byggts tätt men utan den innerstadsmiljö som lägenheter passar bäst i. Småhusbyggandet har inte stått i proportion till befolkningstillväxten. Kommuner har planerat för fler lägenheter medan villor och småhus har blivit dyrare, svårare att bygga och alltmer otillgängliga för vanliga familjer.

Det är ett märkligt vägval för en borgerlighet som säger sig värna det egna ägandet.

För bostadspolitik handlar inte bara om bostäder. Den handlar om vilket samhälle man vill skapa. Det är därför vänstern alltid har brytt sig så mycket om hur människor bor. Man vet att boendeformer påverkar människors livsstil, värderingar och framtidsplaner. Det är ingen slump att socialdemokrater under generationer har betraktat bostadspolitiken som ett verktyg för samhällsformning. Problemet är att högern alltför sällan har förstått samma sak.

Det är svårt att förneka att det finns ett samband mellan ägande, ansvarstagande och självständighet. Den som äger sitt hem får ett annat förhållande till samhället än den som hyr. Man bygger upp ett kapital. Man investerar i sin närmiljö. Man planerar långsiktigt. Man får ett konkret intresse av att området fungerar, att skolan är bra och att tryggheten upprätthålls.

På samma sätt finns det en anledning till att så många människor börjar fundera på hus när de får barn. Villaområden har vuxit fram därför att människor efterfrågar dem. De erbjuder utrymme, trygghet och möjligheten att forma sitt eget liv. Det är inte en politisk konstruktion utan ett resultat av människors egna preferenser. Ändå har svensk bostadspolitik under lång tid gått i motsatt riktning.

Det mest anmärkningsvärda är att denna utveckling inte bara har drivits av vänstern. Också borgerliga regeringar och borgerligt styrda kommuner har i hög grad accepterat den. Man har talat om marknadsekonomi samtidigt som man har accepterat ett system där det blivit allt svårare för vanliga familjer att förverkliga drömmen om ett eget hus.

När bostadsbristen har diskuterats har lösningen nästan alltid varit att försöka bygga fler lägenheter. När segregationen har diskuterats har lösningen nästan alltid varit att bygga fler lägenheter. När familjebildningen har diskuterats har lösningen nästan alltid varit att bygga fler lägenheter.

Är det en överdrift? Bara delvis. Försök att underlätta byggande av småhus har gjorts men aldrig nått hela vägen fram.

Det är mot denna bakgrund man ska förstå de socialdemokratiska idéerna om så kallad blandad bebyggelse och tvångsblandning. Tanken är att segregation ska motverkas genom att hyresrätter byggs in i etablerade villaområden. Problemen som skapats av årtionden av misslyckad integrationspolitik ska lösas genom att förändra områden som fungerar.

Men varför är utgångspunkten att människor i villaområden ska anpassa sig? Varför är målet inte att fler människor ska få möjlighet att leva som majoriteten av svenska barnfamiljer själva vill leva?

Det svenskaste som finns är inte den politiskt planerade blandstaden. Det svenskaste som finns är den röda villan, radhuset eller småhuset. Generationer av svenskar har arbetat hårt för att kunna köpa ett eget hem. Det har varit en del av den svenska samhällsmodellen lika mycket som välfärdsstaten. Ägandet har gett människor frihet, trygghet och självständighet.

Om vi på allvar vill minska segregationen borde fler människor få tillgång till detta, inte färre. I stället för integrationslägenheter borde vi tala om integrationsvillor.

Människor i dagens utanförskapsområden borde i större utsträckning kunna göra samma resa som miljontals svenskar tidigare har gjort. Från bidragsberoende till arbete. Från otrygga områden till trygga bostadsområden. Från hyresrätt till ägande. Från kortsiktighet till långsiktighet.

Det är en integrationspolitik som bygger på att människor inkluderas i det svenska samhället i stället för att samhället anpassas efter segregationens konsekvenser.

Därför behöver Sverige en offensiv småhuspolitik. Staten bör kunna erbjuda garantier för bolån till unga par som väntar barn. Skattesystemet bör i större utsträckning gynna familjebildning. Kommunerna måste få tydliga incitament att ta fram byggbar mark för småhus. Regler som driver upp byggkostnaderna bör ses över. Det måste bli enklare att bygga, enklare att köpa och enklare att äga.

Det skulle dessutom gynna långt fler än dem som faktiskt flyttar till villa. Jag bor i lägenhet. Det fungerar också bra, och jag trivs. Om fler barnfamiljer kan flytta till småhus frigörs fler lägenheter. Trycket på bostadsmarknaden minskar. Fler unga kan hitta sin första bostad. Köerna blir kortare. Rörligheten ökar. En småhusrevolution skulle inte bara gynna villaägare utan hela bostadsmarknaden.

Just därför är det så märkligt att svensk höger inte har gjort denna fråga till en central del av sin politik för länge sedan. Inte minst med tanke på att den självständiga fastighetsägaren är historiskt sett kärnan i svensk mitten-höger.

Under decennier accepterade borgerligheten i praktiken Socialdemokraternas problembeskrivning. Samtidigt som invandringen ökade och segregationen fördjupades fortsatte man att se fler lägenheter och specifikt hyresrätter som lösningen. Man talade om integration men undvek att diskutera de strukturer som bidrog till att människor fastnade i utanförskap. Först efter regeringsskiftet 2022 började mer omfattande reformer genomföras för att minska invandringen och stärka assimileringen. Men bostadspolitiken släpar fortfarande efter.

Det är dags för svensk höger att återupptäcka sambandet mellan ägande, familjebildning och frihet. Det är dags att förstå att bostadspolitik också är kulturpolitik, familjepolitik och integrationspolitik. Framför allt är det dags att inse att människor inte drömmer om att bli placerade i en samhällsplanerares vision. De drömmer om något mycket enklare.

Ett eget hem. En egen trädgård. Ett eget liv.

Om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får makten efter valet 2026 är risken stor att utvecklingen går åt motsatt håll. Då kommer trycket att öka för mer tvångsblandning, mer social ingenjörskonst och fler försök att politiskt styra hur människor ska bo.

Högern behöver därför ett tydligt alternativ. Ett alternativ som utgår från frihet i stället för planering, från ägande i stället för beroende och från familjebildning i stället för förtätning. Det är en vision om vad Sverige ska vara i framtiden. Låt unga människor få möjlighet att leva villadrömmen. Möt Socialdemokraternas budskap om tvångsblandning med att alla som anstränger sig ska kunna köpa hus. Det är integration på riktigt.

Carl Eos

Senior Fellow vid tankesmedjan Oikos