Relationen mellan stat och religion är en av de mest känsliga frågorna i en sekulär demokrati. Religionsfriheten är grundlagsskyddad och staten får varken styra teologi eller diskriminera på grund av tro. Samtidigt är offentliga bidrag inte en rättighet i konstitutionell mening. De är ett förtroendeuppdrag. När skattemedel fördelas måste staten göra prövningar.

SE ÄVEN: Sida stoppar miljardbidrag till Islamic Relief

Det är här försiktighetsprincipen kommer in.

I bidragsrätten – liksom i säkerhetspolitiken – arbetar staten inte enbart med bevis för begångna fel. Den arbetar med riskbedömningar. Ett långsiktigt partnerskap innebär inte bara kontroll av bokföring och formell regelefterlevnad. Det innebär också en bedömning av om samarbetet är förenligt med demokratiska principer och institutionell stabilitet över tid.

Detta gäller alla aktörer: politiska, ideologiska och religiösa.

Utmaningen uppstår när tro och politik överlappar. En religion är en trosgemenskap. En politisk ideologi är ett program för samhällsordning. När religiösa organisationer samtidigt bär politiska ambitioner måste staten kunna göra en saklig analys av detta – utan att det per automatik tolkas som fientlighet mot religion.

SE ÄVEN: Nederländerna drar in bidrag till Islamic Relief

Skillnaden mellan islam och islamism är här central. Islam är en religion. Islamism är i forskningen definierad som en politisk ideologi som strävar efter att organisera stat och samhälle utifrån religiösa normer. Den distinktionen är etablerad i internationell akademisk litteratur. Att erkänna den är inte att misstänkliggöra muslimer. Det är att skilja mellan tro och politiskt projekt.

När staten fördelar offentliga medel kan den inte bortse från politiska ambitioner som uttrycks i religiös form. Den måste samtidigt säkerställa att bedömningarna är transparenta och rättssäkra. Balansen är svår – men nödvändig.

SE ÄVEN: Egyptson om stoppade Islamic Relief-bidragen: ”Beklagligt att det tagit så lång tid”

Mot denna bakgrund har DN:s Anna Ardin kritiserat Sidas beslut att inte förnya det strategiska partnerskapet med Islamic Relief Sverige. Hon menar att beslutet bygger på vaga misstankar och oklara definitioner, och varnar för selektiv exkludering av muslimska organisationer.

Rättssäkerhet är en legitim invändning. Begrepp i styrdokument bör vara tydliga och beslut välmotiverade. Men att staten arbetar med riskindikatorer innebär inte att den agerar på fördom.

Formuleringar om ”sannolikhet för ideologiskt färgat inflytande” beskriver inte skuld. De beskriver risk. Den typen av analys används konsekvent när det gäller andra ideologiska miljöer – vare sig de är högerextrema, vänsterextrema eller religiöst motiverade. Försiktighetsprincipen innebär att staten inte behöver invänta brottsliga handlingar för att ompröva ett partnerskap.

En annan del av debatten gäller huruvida staten bedömer identitet snarare än handling. Här krävs precision. Inom samhällsvetenskaplig forskning analyseras inte bara en organisations formella verksamhet, utan även dess organisatoriska relationer och ideologiska sammanhang. Organisationer verkar sällan isolerat; de ingår i nätverk. Att uppmärksamma sådana strukturer är inte identitetsbedömning, utan kontextanalys.

Det betyder inte att varje riskbedömning är korrekt. Det betyder inte heller att staten är ofelbar. Tvärtom kräver rättsstaten att kriterier är tydliga och att beslutsprocesser kan granskas. Men att avfärda all ideologisk prövning som uttryck för fördom riskerar att försvaga statens förebyggande ansvar.

Den principiella frågan är därför större än ett enskilt ärende. Hur ska en sekulär stat hantera organisationer som befinner sig i gränslandet mellan religion och politisk ideologi? Hur ska den värna religionsfrihet och samtidigt säkerställa att offentliga medel inte stärker strukturer som på sikt underminerar demokratins institutioner?

Detta är inte en konflikt mellan säkerhet och rättigheter. Det är en fråga om balans. Demokratin skyddas inte enbart genom att utvidga rättigheter, utan också genom att ansvarsfullt pröva dem som söker statligt förtroende.

Att föra den diskussionen är inte att misstänkliggöra religiösa aktörer. Det är att ta statens konstitutionella ansvar på allvar.