Adam. Elsa. John Walter. På senare tid har tre uppmärksammade fall av misslyckanden inom socialtjänsten skakat Sverige. Men de verkar inte ha skakat socialtjänsten. Detta skriver Mikael Lundström.
John Walter blev inte äldre än fem år, han dog i socialtjänstens ”vård”. Någon eller några bär ansvar för hans död, men rättssystemet har ännu inte lyckats ställa dem till svars. Själva dödsfallet är naturligtvis den största tragedin. Men att staten inte har lyckats utkräva ansvar för det som hände är också en tragedi.
Tyvärr riskerar den mindre tragedin att leda till att den större upprepar sig. Om vi inte håller de ansvariga ansvariga för deras misstag kommer misstagen att upprepas.
John Walter var en liten pojke med stora behov av tillsyn och stöd. Socialtjänsten placerade honom på ett HVB-hem trots att verksamheten saknade förutsättningar att hantera hans rymningsbenägenhet och riskbeteenden. Under tiden på hemmet rymde han upprepade gånger utan att tillräckliga skyddsåtgärder infördes, trots att riskerna var kända och dokumenterade. Den 15 juni 2021 rymde han från hemmet för sista gången. Efter en längre sökinsats påträffades han död i ett närliggande vattendrag. Han hade drunknat.
Efteråt har tillsynsmyndigheter riktat allvarlig kritik mot både socialtjänsten och HVB-hemmet för brister i riskbedömning, bemanning, tillsyn och samordning. Det som gick fel var inte en enskild händelse, utan en kedja av beslut och underlåtenheter där ansvariga aktörer inte säkerställde den trygghet och det skydd som John Walter var beroende av.
Efter år av rättsprocesser har John Walters föräldrar försökt få någon att stå till svars för de beslut som ledde fram till hans död. Flera myndigheter var inblandade. Beslut fattades. Varningar fanns. Ändå har ingen ställts till svars för det som hände. När Högsta domstolen nyligen nekade prövningstillstånd stängdes den sista dörren i det svenska rättssystemet. Nu återstår bara en möjlighet: att vända sig till Europadomstolen för att få frågan om statens ansvar prövad.
Detta är tyvärr inte ett enskilt fall. Det är en del av ett mönster.
Vi ser samma sak hända i fallet ”Adam” i Helsingborg. Där fick två anställda på socialförvaltningen visserligen sparken för det som hände men de har också fått stora avgångsvederlag från arbetsgivaren. Tyvärr har rättssystemet hittills inte lyckats utkräva straffrättsligt ansvar från någon för det som Adam och hans pappa utsattes för. Det pågår visserligen en utredning om tjänstefel men det verkar inte finnas någon misstänkt.
Jag kan peka ut två personer som jag misstänker. Ett tips till åklagaren: de har nyligen fått stora avgångsvederlag från kommunen.
Vi ser liknande problem i Örebro. Där har fallet ”Elsa” väckt stor uppståndelse. Kommunstyrelsen har beslutat om en extern granskning av socialtjänsten men säger samtidigt att den har fullt förtroende för sin socialtjänst. Slutsatsen tycks vara dragen innan fakta är kända. Förmodligen kommer ingen att hållas ansvarig där heller. Jag kan säga med ganska stor säkerhet att de enda som har fullt förtroende för Örebros socialtjänst är de som själva jobbar där, och kommunstyrelsen förstås.
SE ÄVEN: Allard om Elsa-fallet: ”Ansvariga borde få sparken”
Vi ser det här gång på gång i hela landet. Barn far illa i socialtjänstens ”vård” hela tiden. Det skrivs rapporter och görs utredningar men det går aldrig att hitta någon ansvarig för felen.
Det stora problemet är inte att socialtjänsten och dess tjänstemän gör misstag. Människor gör fel. Det stora problemet uppstår när systemet saknar fungerande mekanismer för att utkräva ansvar när felen är grova och konsekvenserna livsavgörande. Då uppstår en kultur där ansvar blir något abstrakt, något som tillhör organisationen men inte individen.
Regeringen har nyligen föreslagit ett utökat tjänstemannaansvar. Det är ett steg i rätt riktning. Men det är inte bara det som står i lagen som är avgörande, hur lagen tillämpas är minst lika viktigt.
Sverige saknar inte bra lagar. Sverige saknar bra tillämpning.
Det finns redan i dag bestämmelser om tjänstefel i brottsbalken (20 kap, 1§), problemet är att lagen inte tillämpas särskilt ofta. Det är ytterst få som döms för tjänstefel varje år, i alla fall om man jämför med hur många som anmäls för det. Om man vore lite konspiratorisk så skulle man kunna tro att tjänstemän som utreder tjänstefel skyddar tjänstemän som begår tjänstefel.
I en rättsstat måste det finnas en tydlig koppling mellan beslut och ansvar. Den som fattar beslut som får allvarliga konsekvenser måste också kunna stå till svars för dem. Annars urholkas förtroendet för hela systemet.
Det handlar inte om att straffa människor för varje misstag. Det handlar om att säkerställa att grov oaktsamhet och allvarliga fel inte passerar utan konsekvenser. När socialtjänsten har makt att omhänderta barn, fatta beslut om placeringar och ingripa i människors liv, då måste de också vara beredda att bära ansvaret när de misslyckas.
Om ansvar aldrig utkrävs, blir ansvar till slut en illusion.
Vi behöver därför mer än nya lagar. Vi behöver en kulturförändring inom kommuner och socialtjänster där ansvar inte ses som ett hot, utan som en självklar del av uppdraget. En kultur där ansvar inte försvinner i organisationen när konsekvenserna blir som störst. En kultur där oberoende utredningar tillsätts innan förtroende deklareras. En kultur där någon hålls ansvarig när en femårig pojke dör i socialtjänstens ”vård”.
Det är först när ansvar faktiskt utkrävs som lagar får betydelse.
Vi behöver hålla de ansvariga ansvariga.
Mikael Lundström
