”Det blir inget Polarpris 2026. Styrelsen sätter priset på paus och ska utarbeta en strategi för framtiden”. Så förmedlades det överraskande beslutet enligt TT (SvD 24 januari). Ingen kunde vara gladare än jag att slippa riskera så mycket som en skärva av mina skattepengar på detta rojalist-fanatiserande Nobel-komplex-baserade ”nationella” spektakel.

För är det inte märkligt överraskande, till och med lite skämmigt, att efter 30 år med 42 miljoner kronor i av instiftaren Stikkan Anderssons donerat startkapital, att detta musikpris inte skötts bättre än att man 2018 bad kulturdepartementet om 400 000 kronor i stöd för inbjudan till en afghansk flickorkester?! Jo, ni läste rätt, skattepengar, till en privat inbjudan! Jag trodde också det handlade om pengapris från en stadig organisation. Samt att vi har musikertjejer här på hemmaplan.

Märkligt pris förresten! Pengar, urval, jurybedömning, glamour! Behöver de meriterade ”vinnarna” denna ”utmärkelse”, denna allmosa efter alla år? Ligger inte musikens och musikers storhet i mottagandet, hos publiken? Har de inte alla sin publik, sina segrar, sitt på det torra?

För lång och trogen tjänst?! Hur svårt kan det vara? En lista, från Chuck Berry till Cheer, ja på alla som under Stikkans generation gett ut en platta och pricka av dem en efter en. Det grejar vi liggande i soffan på en kvart, utan krav på särskild ordning. För enkelt, för lättsinnigt, för ungdomligt slappt?! Låt oss krydda med något klassisk, lite tyngd och balans mot rocken. Visst, svårare med urval och bedömning, både för oss som väljer och den allmänhet som inte känner till en enda, och inte minns vi dem senare heller. Varför ett pris just här, här i Sverige? Kanske ett i varje land, flera priser i flera länder, var och en gör sitt eget?!

Eller handlar alltihop egentligen om något annat? Visa upp sig!? Att med kunglig glans och logotyp och välgörenhet pumpa upp profilen?! Inte så konstigt då att det går åt pepparn trots TV4 och andra sponsorer! Nej, Polarpriset är lika skakigt som ”one-hit-wonder” Patti Smiths (känd för inspelningen av Bruce Springsteens ”Because the night” utan vilken hon knappast varit påtänkt) framförande av Bob Dylans ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall” på prisutdelningen. Förståeligt att Dylan höll tillbaka smilet vid sin.

Vad har hänt?! Vad är det med oss?! Med tiden!? Dessa pretentiösa andrahandspriser, dessa exploderande inbördes-beundran-festivaler, detta glittriga poserande, nu så många och så långa att ingen kommer ihåg vem som fick vad för vad eller varför. Idrottsgalan, Bragdguldet, Jerringpriset. Efter tävlandet skall man tydligen ha ytterligare pris som inte har ett skvatt med händelsen, upplevelsen och glädjen att göra! Lika sömnigt som bedömningssporter.

Varför detta jämförande, detta tävlande i kultur? Dessa guldiga baggar, palmer och glober, LUX-rullar, Bafta-masker och Oscars-statyetter, Grammy, Kristallen och ELLE, Polarpris, Augustpris och Nobel. Gör de filmen, musiken, boken, programmen, kläderna bättre?! Varför duger inte verken?! Är det inte innehållet som räknas?! Upplevelsen, känslorna inom oss som lyssnade, läste och såg, samtal och recensioner om det vi sett?!

Varför? Vad beror det på? Rastlöshet? Spänningar? Bristande fantasi? Bildning? Är de moderna hjärnorna så förkrympta, utbildningen så tunn?! Den Hollywoodska infantiliseringen känner inga gränser, får Bäst i Test att framstå som Fråga Lund. Är det (något lite mer) intellektuella, lite djupare, på utdöende? Kan vi inte bättre?!

Men, vem är jag och komma med synpunkter? Avundsjuk?! Nä, det är klart … i ett verkligt fritt samhälle finns naturligtvis plats för det mesta. Och visst, lekfullheten inom oss skall bejakas, men kanske inte så till den grad att man skiter i innehållet och kortsluter förnuftet.

Kanske förväntas man gå och dra något lika gammalt som en själv över sig. Är Galetgalan nästa gala i galenskapen?!

Björn Schaerström

Civilekonom och konstnär