Varför står marxister, socialister och stora delar av den europeiska vänstern så enade bakom Palestina – och är så oförsonligt emot Israel och västliga demokratier?

För att förstå det måste man se världen genom deras ideologiska raster, inte genom verklighetens.

Sedan 1940-talet har den radikala vänstern byggt sin identitet på kampen mot ”imperialismen”. När staten Israel bildades med västerländskt stöd, passade den perfekt in i berättelsen om förtryckaren: ett ”kolonialt projekt” i tredje världen, stött av USA och kapitalet. Palestina däremot blev symbolen för den globala underklassen – den evige underdog som kämpar mot systemet.

Detta är inte humanism, det är en ideologisk reflex. I marxistisk världsbild finns bara makt och klass. Israel blir ”kapitalets utpost”, Palestina ”proletariatet”. Västvärldens demokratier reduceras till imperialismens verktyg, oavsett hur fria, jämställda och öppna de faktiskt är.

Från Lenin till Rosenbad

I Sverige fick denna världsbild fäste genom Socialdemokratin, som efter kriget byggde sitt samhällsprojekt på en kombination av moralisk överhöghet och misstänksamhet mot det liberala väst.

Man talade om folkhem och jämlikhet – men i praktiken handlade mycket om statlig kontroll och kollektiv fostran.

Skolan, medierna och kulturen formades för att skapa ”den goda medborgaren” som tänkte rätt snarare än fritt.

Det var samma ideologiska logik: västlig individualism och fri företagsamhet sågs som själviskhet, medan staten och kollektivet sågs som vägen till moralisk renhet.

När den tredje världen reste sig under 1960- och 70-talen, kastade sig svenska vänsterintellektuella över anti-koloniala rörelser – från Vietnam till Kuba och PLO.

Palestina blev det perfekta symbolprojektet: tillräckligt långt bort för att romantiseras, tillräckligt laddat för att förena en splittrad vänster. Problemet är att konflikten idag är inbakad i utanförskapsområdena på hemmaplan.

Vänsterns blinda fläck

Att de palestinska rörelserna ofta var totalitära, religiöst extrema eller öppet antidemokratiska spelade mindre roll.

För den svenska vänstern blev Israel – en liberal demokrati, framgångsrik, västlig och försvarsstark – ett moraliskt hot.

Landet påminde om det Sverige en gång var: självständigt, tekniskt framgångsrikt och förankrat i en västerländsk identitet.

Därför måste det demoniseras, precis som västvärlden i stort.

I den moderna postkoloniala vänstern har detta tänk muterat till moralisk inversion: väst, kapitalism och Israel är förtryckare; tredje världen, migranter och palestinier är offer.

Så länge en rörelse kämpar mot väst, spelar det ingen roll för vad den kämpar för. Det är därför människor som säger sig värna kvinnors och minoriteters rättigheter kan försvara regimer och organisationer som trampar på just dessa rättigheter – bara för att de hatar väst mer än de älskar frihet.

Vår egen spegel

Svensk socialdemokrati har i årtionden förvaltat denna moralpolitiska illusion.

Man har byggt ett land där staten ersatt samvetet, där kollektivets berättelse ersatt individens ansvar – och där utrikespolitiken blivit en spegel av ideologin.

Man stödjer FN-resolutioner som demoniserar Israel men tiger om islamistiskt förtryck.

Man fördömer västerländska militära ingripanden men blundar för terrorgruppers övergrepp i ”motståndets namn”.

Samma världsbild som ursprungligen delade upp världen i kapitalister och arbetare delar nu upp den i västerlänningar och ”förtryckta”.

Resultatet är ett Sverige som alltmer föraktar sitt eget arv – och samtidigt försvarar krafter som föraktar det ännu mer.

En nödvändig uppgörelse

Vänstern måste ställa sig en ärlig fråga:

Kämpar man för rättvisa – eller bara mot väst?

Om allt gott i världen definieras genom motstånd mot frihet, demokrati och västerländska värderingar – vad återstår då av den egna moralen?

Fredrik Svensson

Samhällsdebattör och observatör