Debatten om de så kallade tonårsutvisningarna har återigen satt fokus på en större fråga i svensk migrationspolitik: hur staten prioriterar sina resurser.

Regeringen överväger nu att pausa vissa utvisningar av unga vuxna som studerat och arbetat i Sverige under flera år. Diskussionen visar ett verkligt problem. När polisiära resurser läggs på att hämta yrkesverksamma personer från deras arbetsplatser samtidigt som grovt kriminella med utvisningsbeslut rör sig fritt i skuggsamhället har prioriteringarna gått fel.

Att värna rättsstaten innebär att ett nej ska vara ett nej. Men det innebär också att statens begränsade resurser används där de gör störst nytta för medborgarnas säkerhet.

Att i dagens läge prioritera utvisning av personer som under flera år arbetat, betalat skatt och blivit en del av samhället gör inte Sverige tryggare. Det riskerar i stället att bli en administrativ sifferexercis som samtidigt dränerar företag på kompetens och polisen på operativ kraft.

Bakgrunden är en migrationspolitik som under lång tid präglats av kursändringar och tillfälliga lagar. Gymnasielagen är ett tydligt exempel. Uppehållstillstånd kopplades till studier och etablering snarare än skyddsbehov, vilket skapade en grupp människor som uppmuntrats att integreras trots en osäker juridisk grund.

När staten först öppnar sådana vägar och senare lägger resurser på att utvisa just dessa personer uppstår en situation som uppfattas som godtycklig – även när besluten formellt följer lagen.

Samtidigt kvarstår ett annat problem. Personer som begått grova brott är ofta betydligt svårare att utvisa. Identitetsproblem, praktiska hinder för att genomföra utvisningar och bristande samarbete med ursprungsländer gör processen mer komplicerad. I praktiken innebär det att utvisningssystemet ofta används där processen är enklast – inte där samhällsintresset är störst.

Prioriteringsproblemet blir särskilt tydligt när personer som begår brott eller öppet motverkar samhällets grundläggande regler kan stanna kvar i Sverige, samtidigt som polisiära resurser läggs på att utvisa skötsamma arbetstagare.

En mer träffsäker politik bör därför vila på tre principer.

• Prioritera samhällsskyddet. Statens resurser för att genomföra utvisningar ska i första hand riktas mot personer som begår brott, hotar säkerheten eller aktivt motverkar samhällets grundläggande regler.
• Skydda arbetslinjen. Personer som under lång tid försörjt sig själva, arbetat och följt lagen bör prövas utifrån hur väl de faktiskt har etablerat sig i Sverige – inte enbart utifrån gamla asylskäl.
• Skapa tydliga regler framåt. I stället för nya undantagslagar behövs en kravbaserad väg till laglig status för etablerade individer, samtidigt som staten fokuserar utvisningskapaciteten på dem som utgör verkliga samhällshot.

Sverige kan inte göra ogjort tidigare misstag i migrationspolitiken. Men vi kan prioritera rätt framåt. En stram migrationspolitik vinner legitimitet när den uppfattas som konsekvent och inriktad på verkliga hot – inte när den använder skötsamma arbetstagare som enkla utvisningsfall.

Michael Merdoyo

Medborgerlig samling