Vi behöver också fundera på hur vi ser på människor som begår brott. Är en person alltid en brottsling eller kan vi tro på förändring?

När politiken nästan enbart talar om hårdare straff, långa fängelsevistelser och till och med obestämd förvaring, riskerar vi att skapa fler hårda människor, inte färre brott. Vad händer när någon sitter inlåst i många år utan hopp, utbildning eller stöd att förändras? Har vi då skapat trygghet eller mer otrygghet?

Norge har valt en annan väg. Där satsar man på rehabilitering, utbildning och respekt. Resultatet talar för sig själv, återfallen är betydligt färre än i Sverige. Mindre lidande, färre brottsoffer, lägre kostnader. En mänskligare politik är inte naiv utan den är smartare, både för samhället och individen.

I dagens debatt beskrivs män nästan alltid som förövare och kvinnor som offer. Även om majoriteten av våldsbrott begås av män, kan rättvisa aldrig bygga på kön. Den måste bygga på fakta och bevis. Är lagstiftningen lika konsekvent när kvinnor begår brott? Är vi lika snabba att döma och höja straffen för dem? Om vi inte vågar ställa dessa frågor riskerar vi ett system där rättssäkerheten urholkas av förutfattade meningar.

Vill vi minska våldet måste vi börja tidigare. Förebyggande arbete med barn och unga, utbildning och sociala insatser som minskar risken att någon hamnar i destruktiva mönster. Rehabilitering för dem som begått brott, så att de inte gör det igen.

Trygghet handlar inte bara om att skydda oss från det vi fruktar nu, utan om att bygga ett långsiktigt samhälle där färre begår brott – och där fler får en chans att förändras. Viktigast av allt är att rättssäkerheten står orubblig.

Om vi menar allvar med att stoppa våldet måste vi våga se längre än straffet. Det är inte fler murar som gör oss fria, utan fler broar.

Jennie Engdahl, Samhällsdebattör.