Svenska Jägareförbundets avgående ordförande Peter Erikssons beslut att ansluta sig till Sverigedemokraterna är ett besked som borde skaka om fler än bara jaktmotståndare och storstadsideologer. Det är nämligen inte ett uttryck för personlig ambition – det är en reaktion på åratal av politisk ignorans. När en av landets mest erfarna företrädare för jakt och viltvård väljer att lämna en opolitisk roll för att engagera sig i rikspolitiken, då är det ett tecken på att något är allvarligt fel i svensk natur- och landsbygdspolitik.

Under lång tid har besluten som rör jakt, äganderätt och rovdjurspolitik styrts av politiker och myndigheter med minimal förståelse för verkligheten utanför tullarna. Det har blivit tydligt att många av de som sitter på makten – och som gärna talar om landsbygden – i praktiken saknar både erfarenhet och respekt för dem som bär det faktiska ansvaret för mark och vilt. Här sticker en aktör ut som kanske mer än någon annan tappat markkontakt: Centerpartiet.

C, som en gång var landsbygdens parti, har under ett decennium utvecklats till en sorts liberal salongsklubb som drivs mer av symbolpolitiska markeringar än av intresse för dem som faktiskt lever på och av landsbygden. Partiet har förlorat förankringen i sin kärna och blivit ett slags megafon för urbana värderingar – samtidigt som jägare, lantbrukare och markägare har fått stå tillbaka för aktivistiska tolkningar av EU-direktiv och överdriven tilltro till centraliserade myndigheter. Den förda rovdjurspolitiken, där vargens expansion tillåtits skena utan hänsyn till vare sig djurhållning eller trygghet, är bara ett av många exempel där C valt att följa opinioner i storstäderna framför behoven i glesbygden.

I kontrast till detta har Sverigedemokraterna varit det parti som faktiskt lyssnat, inte bara pratat. SD har försvarat äganderätten, stått upp för en långsiktigt hållbar rovdjurspolitik och vägrat acceptera att ideella jägare och markägare behandlas som problem snarare än partners i naturförvaltningen. Att just detta parti nu värvar Jägareförbundets ordförande är därför inte särskilt märkligt – det är snarare en bekräftelse på att förtroendet i dessa frågor flyttat på sig, bort från den tidigare självklara politiska hemvisten.

Erikssons beslut är en markering mot en politisk klass som länge saknat förmåga att förstå vad naturen kräver och vad landsbygden behöver. Det är också en signal till andra röster i civilsamhället som tröttnat på aktiviststyrd byråkrati och på att marginaliseras av politiker som hellre poserar än förvaltar. När personer med verklig erfarenhet tar steget in i politiken är det inte ett brott med tradition – det är ett försök att återupprätta det förnuft som försvunnit ur beslutsprocesserna.

Det är svårt att se detta som något annat än ett uppvaknande. Landsbygden har i åratal blivit avfärdad av ett C som slutat representera sina kärnväljare och av ett etablissemang som inte längre förstår sin egen nation. Att SD nu lockar kompetens från de organisationer som faktiskt kan något om jakt, viltvård och naturförvaltning visar att pendeln håller på att svänga. Och kanske är det precis vad Sverige behöver: mindre floskler, mindre aktivism – och fler företrädare som vet hur landet faktiskt fungerar.

Lars Ört