Kira Josefsson varnar för att Sverige “upprepar USA:s misstag med ”hårdare tag””, och Tomas Hemstad hävdar att Amerikas poliskår måste avskaffas. I själva verket företräder bägge skribenter en seglivad myt om Amerika och, indirekt, om rättspolitik överlag, en skadlig osanning som bidragit till att även statsmakten i Sverige trivialiserat brott.

Vi kan konstatera att USA haft en närtida historia av att behandla brott väldigt milt. 1981 var den genomsnittliga fängelsetiden för mord bara 5 år, fram till 2000 ökade den till 16,9 år (Redburn et al., s. 53). Genomsnittligt avtjänat straff för amerikanska fångar är än i dag bara 2,6 år. Strax över hälften av alla mördare fälls, men enbart cirka 6 procent av övriga våldsbrottslingar döms. 23 procent av dömda våldsbrottslingar släpps sedan utan att ha suttit en enda dag i fängelse. Endast en tredjedel av brottsanklagade i USA frihetsberövas via fängelse eller häkte; två tredjedelar är i frihet under övervakning genom skyddstillsyn eller villkorlig frigivning. (Latzer 2022, kapitel 9-10). Långt från Hemstads påstående om “industriella inlåsningen”.

Skälet till att antalet fångar totalt sett ändå blir högt är att landet har en hög kriminalitet, längre straff för allvarliga brott än många europeiska länder och fler vapenbrott. Frågan om antalet som skakar galler är överdrivet eller ej kan bara avgöras när mängden olagligheter vägs emot påföljderna (Latzer 2022, kapitel 9-10).

Som Charles Fain Lehman påpekar så har USA i decennier försökt bemöta kriminalitet med silkeshandskar och fokuserat på förmodade “rotorsaker” (fattigdom, rasism etc.). Fängelsestraffen var låga efter andra världskriget och fokus låg på rehabilitering i stället för straff. Trots detta och ekonomisk uppgång, gick allt åt fanders.

Under perioden 1960–1990 genomlevde landet vad som kan vara den största brottsvågen i dess historia, en utspårad kriminalitet som krävde fler amerikanska liv än Koreakriget, andra världskriget, invasionen av Irak och Vietnamkriget – kombinerat. Därtill bevisar flera empiriska undersökningar att brottstsunamin till stor del tyglades via längre straff och fler gripanden (Latzer 2022, s. 73-88).

Tillgänglig data visar alltså på motsatsen till det brottstrivialiserarna förfäktar. Man ville förvandla rättsväsendet till en fotnot och istället lägga fokus på omfördelning, vilket öppnade upp för kaos. Därefter följde en omkorrigering i riktning mot att i högre grad respektera offrens rätt till upprättelse – en kursändring som räddade liv (Latzer 2022). Gå inte på lögnerna om vår allierade över atlanten, så att Sveriges egna straff tillåts förbli kriminogent låga. Lyssna istället på Thomas White och Glenn Walters varning:

“Som ett resultat av [teorier] som hävdade att miljön, samhället eller någon annan yttre faktor var orsaken till brott, har vi omedvetet gett livsstilsbrottslingen färdiga socialt sanktionerade ursäkter”.

Staffan Marklund

Kontorsarbetare och samhällsdebattör