Det svenska biståndet ska frälsa världens olycksbarn från fattigdom, korruption och förtryck. Men gör det verkligen det? Eller är det bara ett dyrt sätt att massera svenska aktivist-egon? Detta undrar Fredrik Svensson.
Sverige har sedan 1998 pumpat ut nästan 990 miljarder kronor i bistånd. Frågan är: Är vi verkligen berättigade att med våra skattemedel försöka bygga demokratier i andra länder – när svenska politiker och tjänstemän styr biståndet efter egna agendor och medborgarna inte har någon möjlighet att följa pengarna själva?
Exempel från Afrika visar dilemmat. I Tanzania fick president Samia Suluhu Hassan 2025 omkring 97,6-98 procent av rösterna under omtvistade omständigheter. I Rwanda fick Paul Kagame över 99 procent av rösterna, trots att landet tog emot cirka 1,25 miljarder kronor i svenskt bistånd. Afrikanska röster varnar att bistånd ofta skapar beroende, stärker korruption och undergräver lokalt ägarskap.
Akademiska analyser förstärker kritiken. En artikel i DOAJ visar att västerländskt bistånd ofta fungerar som ett neokolonialt instrument, och påpekar precis som denna text att detta kan spåras tillbaka till 1960-talets självbild av Sverige som humanitär stormakt, Socialdemokraternas strategi att placera landet som moraliskt föredöme. En annan studie konstaterar att lokala afrikanska initiativ behövs för att bryta den koloniala logiken i utvecklingsbistånd.
Sverige har sedan 1960-talet sett sig självt som världens samvete. Men kan ett land som inte kan hantera sina egna problem med transparens rättfärdigt försöka ”rädda” andra? För att kunna hjälpa andra måste man först stå fritt från samma problem som man vill lösa åt dem.
Frågan kvarstår: Är Sverige moraliskt berättigat att agera världsdomare, eller sprider vi idéer och pengar utan verklig kontroll, medan svenska politiker och tjänstemän styr efter egna agendor?
Fredrik Svensson
Samhällsdebattör och observatör
