”Om Europa inte är villigt och inte är kapabelt att försvara sig självt – vilka är vi då?” Frågan ställdes av Danmarks tidigare statsminister Mette Frederiksen på Copenhagen Democracy Forum i maj 2026. Det är en fråga som lika gärna kan ställas om hur vi förvaltar vårt eget land.

Stockholms stad misstänks enligt Kvartal (2023) för att ha betalat ut 13,3 miljoner kronor i bidrag till en moské i Skärholmen. Stadsledningskontoret slår ifrån sig, skyller på tidigare borgerligt styre och talar om ”grov förenkling” av högerradikala medier – men har trots två påminnelser inte förklarat vad den grova förenklingen består i.

Det är ett talande exempel på när politiker blandar ihop medborgarnas behov med sina egna. Här handlar det om servila politikers behov att omfamna en utvald grupps privatsak – så långt ifrån den svenska välfärdens intentioner man kan komma.

Många av politikens stora konflikter bottnar i en utbredd oförmåga att skilja på vad som tillhör det gemensamma och vad som ligger utanför. Det mesta i livet är privat: kärlek, familj, boende, mat och hälsa, studier och arbete, fritidsintressen och nöjen – liksom etnicitet, tro och sexualitet. Ansvar för vägval, kostnader och konsekvenser i civilsamhället är ens eget, inte statens.

Jag vill ha en neutral, sekulär, rationell och begränsad stat med fokus på återbäring för medborgarnas insats. En stat som inte lägger sig i hur jag ska tycka, tro eller leva, och som inte sätter käppar i hjulet för näringsliv, tillväxt och jobb. Vård, skola, omsorg, infrastruktur, försvar, rättssamhälle och vård av natur och miljö – det är vad staten ska leverera. Lika för alla.

Listan på vad som inte hör hemma i det gemensamma är lång. Inga religiösa markörer i offentlig tjänst. Inga Pride-flaggor på kommunhuset eller poliser i Pride-tågen. Nej till bidragsfinansierad invandring, SFI, tolkar och utländska kommunbroschyrer. Inget skattefinansierat filminstitut eller opera. Stopp för bistånd, friskolor och föreningsbidrag. Nej till klimatpolitik, hyresreglering och dagens EU.

Inget av ovanstående ingår i det gemensamt ägda – och mina skattepengar är mina pengar.

I ett verkligt fritt samhälle får man, inom lagens gränser och så länge man inte skadar eller hindrar någon annan, leva som man vill. Frågan till dig som svenska ägare av staten Sverige är enkel: när du nästa gång står framför valurnan – vilka ger dig mest återbäring för ditt slit? Vilka levererar?

Björn Schaerström, civilekonom och debattör