Frågan om Mohammad Reza Shah Pahlavi verkligen kan beskrivas som en diktator kräver att man ser hans period i sin historiska kontext. Många av dagens omdömen bygger på moderna normer och bortser från de faktiska förhållanden som rådde i Iran under mitten av 1900-talet.

Mellan 1941 och 1953 hade Iran en av de mest öppna politiska miljöerna i sin historia. Pressfrihet, partipluralism och återkommande val gjorde landet mer öppet än många etablerade demokratier. Ett tydligt exempel är att Tudehpartiets anhängare 1953 kunde hålla offentliga sorgeprocessioner för Josef Stalin – något som hade varit otänkbart i väst.

Men denna frihet ledde inte till stabilitet, utan till våld, politiska mord och ständig regeringskris. Nästan alla större politiska aktörer deltog i eller tolererade denna våldskultur, vilket gjorde landet sårbart för utländsk påverkan.

Efter 1953 och fram till ayatolla Boroujerdis död 1960 var det den religiösa hierarkin som utgjorde det största hindret för modernisering. Shahens makt var ännu inte konsoliderad, och att beskriva honom som diktator under denna period saknar historisk grund.

Först efter 1962 kunde Iran gå in i en period av snabb utveckling. Industrialiseringsprogram, utbildningsreformer, kvinnors ökade rättigheter och modernisering av statsapparaten förändrade landet i grunden. Denna utveckling hade knappast varit möjlig om den politiska scenen hade varit lika fragmenterad som under 1940- och 1950-talen. Med Tudehpartiet, Nationalfronten och den religiösa eliten som dominerande krafter hade en återgång till ”full demokrati” sannolikt lett till nytt kaos – kanske till och med en tidigare revolution.

Det är också viktigt att minnas att de moderna människorättsnormerna inte existerade i sin nuvarande form under större delen av shahens regeringstid. Samtidigt spelade Iran en aktiv roll i att främja dessa normer. År 1968 stod Teheran värd för den första internationella konferensen om mänskliga rättigheter, med 48 statliga delegationer, fyra regionala representanter och 57 internationella NGO:er. Detta är knappast kännetecknande för en isolerad diktatur.

SAVAK framställs ofta som bevis för auktoritärt styre, men alla stater – demokratiska som auktoritära – har säkerhetstjänster. SAVAK riktade sig främst mot grupper som bedrev väpnad kamp, sabotage eller infiltration. Många av dem som greps blev efter 1979 höga tjänstemän i den islamiska republiken, vilket visar att organisationen inte ägnade sig åt systematisk eliminering. I jämförelse med andra säkerhetstjänster i regionen var SAVAK betydligt mindre brutal.

Om Iran verkligen hade varit en diktatur i klassisk mening, hur kunde oppositionella undervisa vid universitet, tidningar kritisera regeringen och religiösa ledare som Khomeini sprida sina budskap under lång tid? Detta är inte kännetecken på en totalitär stat.

Karl Mattias Bergsten

Iransk jurist och politisk aktivist bosatt i Sverige