Riksåklagarens kansli handlägger omkring 30 resningsärenden per år – en siffra som legat konstant under lång tid. Av dessa handlar högst ett ärende om sexualbrott – om ens något. Detta trots att just dessa mål ofta bygger på den mest sköra bevisningen. Brå:s rapport från februari 2025 lyfter att rättstillämpningen i sexualbrottsmål präglas av betydande variationer och osäkerheter. Myndigheten framhåller att det är önskvärt med fler vägledande domar från Högsta domstolen, samt att det behövs mer forskning om hur parterna påverkas av rättsprocessen. Sammantaget pekar rapporten på att rättsläget behöver klargöras.

Mot denna bakgrund är utvecklingen hos Mats Svensson, nu vice riksåklagare, särskilt anmärkningsvärd.

Från framtidstro till stillastående

När Mats Svensson den 12 november 2020, då överåklagare vid Riksåklagarens kansli, intervjuades i Dagens Juridik, sa han att han ”tror på fler resningsärenden i framtiden” och att teknisk utveckling – framför allt DNA – kunde öppna för fler prövningar, ”både till fördel och nackdel för enskilda”.

Det uttalandet kunde tolkas som att han såg ett behov av – och kanske avsåg att arbeta för – att fler resningsansökningar skulle beviljas när underlaget var svagt eller tekniken gav nya möjligheter.

Men utvecklingen stannade av. Ingenting av det han antydde blev verklighet.

År 2024, nu som vice riksåklagare, uttalar han i ett pressmeddelande den 13 maj 2024:

”Det är och ska vara svårt att få resning.”

Kontrasten är slående och rättssäkerhetsmässigt djupt problematisk. Efter fyra år i myndighetens toppskikt har han inte levererat något som helst förbättrat utrymme för resning. I stället försvarar han nu ett system där dörren i praktiken är stängd.

Samma myndighet prövar sina egna misstag

Ansvar för resningsprövningar ligger hos Riksåklagarens kansli, där vice riksåklagaren och överåklagarna bereder ärendena innan riksåklagaren fattar beslut. Det innebär att den myndighet som tidigare medverkade till en fällande dom också prövar om domen kan vara felaktig.

Det är en konstruktion som skulle vara otänkbar i många rättsstater. I Norge och Storbritannien finns fristående kommissioner som granskar misstänkta felaktiga domar just för att undvika sådana lojalitetskonflikter.

Brå uppmanar till klargöranden – men ingenting händer

Brå:s rapport från februari 2025 konstaterar att det råder betydande variationer och osäkerheter i hur sexualbrottsmål bedöms i domstolarna. Myndigheten efterlyser fler vägledande avgöranden från Högsta domstolen och mer forskning om hur rättsprocessen påverkar parterna. Syftet är att rättsläget ska bli tydligare.

Trots detta ligger resningsvolymerna oförändrat kvar: 30 ärenden per år – och högst ett enda sexualbrottsmål.

Det är helt uppenbart att Åklagarmyndigheten inte tar frågan på allvar.

Vi kan – och måste – förvänta oss mer

Det är rimligt att kräva att personer i ledande ställning inom Åklagarmyndigheten gör mer än att förvalta status quo. Det minsta man kan begära är att de arbetar för rättssäkerhet i praktiken – inte förklarar varför missförhållanden ska fortsätta.

När Mats Svensson 2020 öppnade dörren för fler resningsprövningar fanns ett hopp om att han skulle använda sin position för att stärka rättssäkerheten. I dag är det uppenbart att så inte har skett.

Rättsstaten måste våga granska sig själv

Resningsinstitutet ska vara rättsstatens sista skyddsnät. I Sverige har det i stället blivit en mur. Ett system där samma myndighet driver åtalet, försvarar domen och därefter ska avgöra om den är felaktig är inte ett fungerande kontrollsystem.

Det är dags att Sverige inför en oberoende resningskommission, och det är dags att Åklagarmyndigheten tar sitt ansvar för de felaktiga domar som riskerar att förbli orättfärdigt fastställda.

Vi kan – och vi måste kunna – förvänta oss mer av Mats Svensson och av den myndighet som ansvarar för rättsstatens sista skyddsnät. Rättssäkerheten kräver handling, inte bara passivitet.

Nina Hamilton

Medlem i nätverket Mannaminne