
I dagarna presenterades en konstinstallation med dockor föreställande hängda judar. Var det bara ett oskyldigt om än klumpigt försök att uppmärksamma lidandet i Gaza? Knappast, skriver Vera Gutman.
Det här är min reflektion om ”konstinstallation” i Umeå. Jag skriver detta med mina ”konstnärsglasögon”. Det finns redan några spaltmeter skrivna på ämnet, och jag drar nu mitt lilla strå till stacken. Jag ”råkar” ju ha en Masters in Fine Arts i bagaget, och bara ”råkar” ha hållit på med konsthistoria och konstundervisning en ganska stor del av mitt liv.
På något av aktivisternas konto kom det ett försök till förklaring att de som byggde installationen ville uppmärksamma det som händer de civila i Gaza med det som hände Europas judar under Shoa, Förintelsen på svenska.
En av mina gamla professorer sa till oss gröngölingar att ”om du behöver förklara ditt verk eller behöver mer än en mening till titeln har du misslyckats med budskapet”. Det han ville få oss att förstå är att verket, hur känslomässigt laddad och viktig för dig det än är, behöver vara lika laddat och bli lika viktig för åskådaren. Ditt svåra budskap får inte missförstås.
För att kunna framställa ett verk med dessa kvalitéer behöver man kunna en del, inte bara känna och tycka. Särskilt om man arbetar performativt och abstrakt. Man måste veta hur symboliken uppfattas, hur människor tar in och tolkar olika komponenter som färg, form, placeringen i kompositionen med mera. Dessa uppfattningar byggs upp genom generationer och kompletteras under uppväxten i och med att de egna erfarenheter och upplevelser lagras i minnet.
Som ett enkelt exempel på detta kan man till exempel föreställa sig ett julkort med dess gröna, röda och guldiga färger, med inslagna julklappar i vackra paket och en ljusstake med brinnande ljus – även om en julgran och texten ”God Jul” saknas på kortet kan man inte använda kortet som ett födelsedagskort till någon som fyller år i maj.
Lite så är det med icke-tillämpad konst också, särskilt med den politiskt präglade aktionskonsten. Där behöver man verkligen veta vad man gör och vara insatt i kontexten.
De emotionella och överstimulerade personer som skapade en bödelsgalge med 2 figurer föreställande hängda människor i koncentrationslägersuniformer med fångnummer och Davidsstjärna på bröstet, och med de palestinska flaggorna på sidorna, fick inte fram det budskapet de påstår sig ha velat få fram. De visade upp för världen och Umeå vad som händer med judar under dessa flaggor.
Förklaringen att detta skulle föreställa en jämförelse mellan ett pågående krig i urbana miljöer och ett organiserat mördande på ett helt folk är groteskt. Antingen är personerna bakom verket naiva och okunniga till en oförlåtlig grad eller, vilket jag är benägen att tänka, ville de uppsåtligen relativisera och förminska det som hände judar för mindre än 100 år sen.
Texten på banderollen över ”installationen” som lyder ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord” anspelar dessutom på boktiteln ”En jude är en jude är en jude”, en avhandling om just antisemitism. Här försöker verkets skapare att ytterligare en gång radera judarna från historien.
Att detta sannolikt är människor från en åsiktsgrupp som har skrikit sig hesa om 30-talets snara återkomst gör det lite extra groteskt. För deras kännedom: det är 2025, det vill säga att det är 5 år kvar till 2030. Jag tycker mig ana var dessa personer kommer att stå när det väl blir ”30-talet” på riktigt.
Vera Gutman
Konstnär