Demografi, invandring och väljarmakt hör till de mest omdiskuterade frågorna i svensk politik. Utvecklingen har fått större politiska konsekvenser än många vill erkänna, skriver Richard Conricus.
När tvångsanslutningen av LO-medlemmar till (S) stoppades 1990 sökte (S) ersättning för förlorade röster. En tydlig väg var att (S) under regeringsåren på 1980-, 1990- och 2000-talen ökade invandringen med 68 procent, och under 2010-talet med ytterligare 25 procent.
SCB majundersökning 2026 visar att nästan två av tre utlandsfödda stödjer framför allt (S), men även (MP) och (V). De tre partierna vilar på röster från icke-etniska svenskar, som i synnerhet kommer från Mellanösterns teokratiska kulturer, väsenskilda från vår demokrati och vårt kulturarv. Oppositionella iranier är dock annorlunda; de utgör en viktig del av dem som berättar om vad som kommer att hända i vårt land om vi inte agerar.
SCB undersökning visar även att det borgerliga blocket är 10 procent större än det röda blocket om invandrare inte röstade.
Processen började tidigt på 1970-talet. Under förevändning av empatiladdad humanism spred sig budskapen över världen: Kom till Sverige och dela välståndet! En beundransvärd inställning, som dessutom skulle lösa Sveriges arbetskraftsbehov. Men det handlade lika mycket om strategiskt röstfiske.
Kulturkrockar har blivit allt frekventare och ”Vi såg det inte komma” har blivit en beklämmande fras som gång på gång vittnat om politikers naiva inställning.
Politiker har genom aningslöshet allvarligt skadat svensk demokrati och vårt kulturarv. De har även medvetet eller omedvetet lagt grunden för Sverige som fristad för islamister och judehatare.
Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen lierade sig tidigt med Muslimska Brödraskapet. I en rapport från 1994 garanterades invandrade islamister förtroendeposter i kommuner och riksdagen. Men det fanns även en ideologisk samstämmighet. Broderskapsrörelsen var uttryckligen Israelfientlig: ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Det är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.” (Broderskap nr 10/1971).
Sverige befolkades successivt av artfrämmande kulturer, som ofta agerade som medeltida klansamhällen, styrda av religiösa ledare, utifrån dekret från en obskyr demonisk kraft.
Svensson stod där villrådig och visste varken ut eller in. Han tänkte att här kommer invandrare och vi ger dem mat, husrum, utbildning, sjukvård och ekonomisk plattform, då kommer de väl bli som vi och jobba för samhället och allas bästa.
Tyvärr fungerar inte dessa kulturer på det här sättet. De tackar inte oss svenskar. De tackar Allah som visat dem vägen, kantad av svensk godhet, humanism och samexistensvilja.
Har vi svenskar då grävt vår egen grav? Inte nödvändigtvis. Fler och fler vaknar upp. Partierna börjar rannsaka sina led och avslöjar islamistisk infiltration. Tidöpartierna har Vågat Veta och börjat Agera med lagstiftning om vandel och mot bidragsmissbruk.
Barn till 1960-talets revolutionsromantiker har dock ett oproportionerligt stort inflytande och bestämmer narrativet. De har ännu inte Vågat Veta och gjort upp med socialismens fjäskande för islamism.
I september är det val och Sveriges framtid står bokstavligen på spel. Kommer söndringen att fortsätta genom (S), (V) och (MP) beroende av teokratiska klankulturer eller ska vi återfå det Sverige generationer under sekler har kämpat för: demokrati, frihet, tolerans, fredlig samexistens och kvinnors lika värde?
Richard Conricus, FramtidSverige.com.se, oberoende tankesmedja
