Regeringen talar allt högre om hårdare straff, kortare villkorlig frigivning och fler fällande domar. Men bakom siffrorna finns människor som aldrig blir hörda – unga män som döms för våldtäkt trots att bevisningen är bristfällig. I jakten på att visa handlingskraft håller rättssäkerheten på att gå förlorad. Det skriver Nina Hamilton.
Vissa röster höjs, andra tystnar.
Medan regeringen vill visa beslutsamhet i kampen mot sexualbrott försöker unga män,
anklagade för våldtäkt, göra sina röster hörda – i förhörsrum, i häkten och i rättssalar där
deras ord väger allt lättare.
I tingsrätten hoppas de ännu att någon ska lyssna. I hovrätten tänds ett svagt hopp om att rättvisan ska prövas på riktigt. Men när prövningstillståndet i Högsta domstolen avslås återstår bara tystnaden.
Målet att döma fler för våldtäkt har nåtts. Men till vilket pris? Varje gång en oskyldig döms tystas en röst – och med den tystas förtroendet för rättsstaten.
Under de senaste åren har rättstillämpningen i sexualbrottsmål förändrats. Beviskravet “ställt utom rimligt tvivel” – en av rättsstatens hörnstenar – tycks inte längre
gälla i praktiken.
I allt fler domar finns ingen teknisk bevisning, inga vittnen och inga konkreta indicier. Det
handlar ofta om ord mot ord, där trovärdighetsbedömningar väger tyngre än bevis.
Resultatet blir domar som i många fall bygger på tolkningar snarare än fakta.
Utvecklingen har drivits på av ett starkt opinionstryck efter #MeToo och av politiker
som tävlar i att framstå som mest handlingskraftiga mot sexualbrott. Det är en farlig väg.
En rättsstat som låter sig styras av känslor, kampanjer och politiska mål förlorar sin kärna: att varje individ ska bedömas rättvist, oavsett opinion.
Det är inte försvarsadvokaternas uppgift att hitta sanningen i ett mål – men deras uppdrag är att avslöja när bevisningen inte håller. När domstolar ändå dömer på grund av känslomässiga överväganden eller politiska signaler urholkas rättssäkerheten för alla.
Det handlar inte om att ifrågasätta kvinnors rätt att bli trodda eller skyddade – det
handlar om att samhället inte får ersätta bevis med övertygelse. För den dag vi accepterar att en oskyldig kan dömas, har ingen längre något skydd.
I dag sitter hundratals män på svenska anstalter, dömda för sexualbrott. Hur många av
dem som är oskyldiga vet ingen – men de finns. De har berättat sina versioner i
polisförhör, i rätten, i brev hem till sina familjer. Men deras röster har drunknat i ett system som hellre vill leverera siffror än rättvisa.
När rättsstaten börjar jaga resultat i stället för sanning tystnar till slut även de som
försöker varna.
Frågan är hur många tystade röster ett samhälle klarar – innan tystnaden blir vår egen.
