Rättssäkerheten i sexualbrottsmål är dålig, men det kanske är värt det om vi förhindrar några våldtäkter? Låt oss därför låsa in så många som möjligt, kanske hela den manliga befolkningen. Eller? Detta undrar Nina Hamilton.
Låt oss vara konsekventa. Om vi ändå har bestämt oss för att tänka i kollektiv skuld, riskkalkyler och förhandsdomar – varför dra gränser?
Lås in varenda ung kille och man. För om de inte redan slår kvinnor, så kommer de antagligen snart göra det. Och våldta – det är tydligen bara en tidsfråga. Presumtionen är redan där, uttalad eller ej. Oskuld är inte längre ett faktum, utan något som måste bevisas i efterhand. Gärna utan teknisk bevisning.
Får du som man en snyting? Skyll dig själv. Du är ju man. Det ligger liksom i paketet.
Barn då? Tja, är du 13 år eller äldre – tjej eller kille – är du ändå potentiell samhällsfara. Spränger portar, dras in i gäng, förstör för “skötsamma familjer”. Bäst att ta det säkra före det osäkra. In med dem också.
När alla 13-åringar är inlåsta går vi ner i åldrarna. Förebyggande frihetsberövande är ju modernt.
Radikalfeminister bör förstås inte skaffa barn alls. Det är ju 50/50 att det blir en pojke som förr eller senare kommer slå kärringar på käften och våldta några stycken. Och blir det en flicka? Då riskerar hon att rekryteras till kriminalitet, så lika bra att placera henne på en anstalt långt bort från den ensamstående mamman. Pappan sitter ändå inne. Eller har områdesförbud. Eller är redan avskriven.
Det här låter groteskt. Det är groteskt.
Men det är också bara en förlängning av den logik vi redan accepterat.
När vi slutar döma individer och börjar döma grupper.
När kön blir riskfaktor.
När anklagelse blir bevis.
När rättssäkerhet kallas förlegad och tvivel betraktas som förräderi.
Då är det faktiskt ärligare att säga det rakt ut:
Vi tror inte längre på principen om att hellre fria än fälla.
Vi tror på att låsa in – ifall att.
Så ja. Lika bra att låsa in varenda en.
För säkerhets skull.
Nina Hamilton
Medlem i nätverket Mannaminne
