Under lång tid har Iran i västerländska medier främst beskrivits genom geopolitik: Sanktioner, kärnprogram, regional maktbalans och stormaktsrivalitet. I denna berättelse framställs USA ofta som en imperialistisk aktör som försöker neutralisera ett hot och samtidigt stärka sitt inflytande över Irans strategiska position. Men en sådan analys missar den mest centrala aktören: det iranska folket.

Iran bör därför inte enbart förstås som en geopolitisk fråga eller en schackpjäs i ett stormaktsspel, utan också som en existentiell kamp för ett folk som vill leva normalt och föra sitt land mot demokrati och internationell legitimitet.

Landet missförstås ofta genom en förenklad västerländsk tolkning av dess politiska system. I de flesta stater delar även impopulära regeringar vissa grundläggande värderingar med befolkningen och kan därför hävda representation. Konflikten gäller då främst hur samhället ska styras, inte vad det i grunden är.

Iran faller utanför denna logik. Att behandla den islamiska republiken och det iranska folket som samma sak har därför länge lett till allvarliga felbedömningar.
Sedan 1979 har landet i praktiken styrts av en ideologisk minoritet vars projekt inte bara handlar om inre kontroll utan också om att exportera revolutionärt inflytande. Regimen framträder därför mindre som en nationell stat än som bärare av en transnationell islamistisk mission, rotad i Khomeinis doktrin om ”Velayat-e Faqih”, där islamiskt styre ges universella anspråk och motstånd mot västvärlden institutionaliseras som en del av regimens uppdrag.

Detta är inte bara retorik utan praktik. Iran finansierar och styr väpnade ombud i regionen, däribland Hizbollah, Hamas och houthierna. Samtidigt är det ovanligt att en stat så öppet deklarerar att en annan stat, i detta fall Israel, ska utplånas.

I centrum står en ledning fångad i samverkande krafter: illusionen av total kontroll, en apokalyptisk ideologi och en existentiell rädsla för regimens kollaps. I denna världsbild reduceras staten till ett instrument för ideologins fortlevnad, medan människor betraktas mindre som medborgare än som undersåtar.

Denna syn står i skarp kontrast till utvecklingen i det iranska samhället. Dagens Iran är i stor utsträckning urbant, utbildat och västorienterat och kan ses som en fortsättning på det moderniseringsprojekt som inleddes före revolutionen 1979. Shahens modernisering var visserligen snabb och uppifrån styrd i ett samhälle präglat av religiöst och socialt förankrad traditionalism som ännu inte var redo för så djupgående förändringar.

Under den islamiska regimen har utvecklingen gått i motsatt riktning. Genom daglig konfrontation med regimens verklighet – maktmissbruk, korruption och ideologisk extremism – har stora delar av befolkningen gradvis distanserat sig från dess världsbild. Forskare beskriver detta som framväxten av ett post-islamistiskt samhällsskede där krav på rättigheter, pluralism och demokrati blivit allt starkare.

Resultatet är ett samhälle som i stor utsträckning vill vara en del av den moderna världen, i skarp kontrast till en regim vars ideologiska projekt är bakåtblickande. I praktiken har den därför kommit att styra mindre som en stat i klassisk mening och mer som en ockupationsmakt över sitt eget samhälle.

Mot denna bakgrund blir Irans återkommande protestvågor lättare att förstå. Under de senaste decennierna har iranier gång på gång försökt förändra systemet genom val, reformrörelser och protester – från studentprotesterna 1999 och den gröna rörelsen 2009 till novemberprotesterna 2019, rörelsen Woman, Life, Freedom 2022 och Shir-o-Khorshid-revolutionen 2026.

Regimens svar har konsekvent varit brutalt. När fredliga försök möts av våld förskjuts konflikten gradvis från reformkrav till krav på regimskifte. I praktiken betraktar regimen i dag stora delar av befolkningen som fiender och agerar ofta mer som en ockupationsmakt än som en stat – en maffialiknande maktstruktur vars främsta verktyg är repression och våld.

Mot denna bakgrund uppstår ofta frågan varför USA alls agerar gentemot Iran – en fråga som ofta besvaras med anklagelser om imperialism. I praktiken är svaret dock strategiskt: riskhantering, avskräckning, allianser, energiflöden, icke-spridning (NPT-fördraget) och stormaktsbalans. Mellanöstern är en central energikorridor för världsekonomin, och Iran måste också förstås i ljuset av rivaliteten mellan USA och Kina om världsordningens framtid.

Irans oljeexport köps i dag till största delen av Kina. Därmed binds Irans ekonomi, regimens uthållighet och Kinas energibehov samman i ett tydligt strategiskt samband. Samtidigt är Iran en del av bredare säkerhetskonflikter: landets drönarsystem har exempelvis använts i Rysslands krig mot Ukraina.

Men dessa geopolitiska dimensioner får inte skymma den centrala poängen: Konflikten mellan det iranska folket och regimen är varken ett proxykrig eller en stormaktsrivalitet.

Just därför kan ett ovanligt sammanfall av intressen uppstå där det iranska folkets, USA:s och Israels mål pekar i samma riktning: regimskifte. Men utfallet avgörs av hur en eventuell övergång hanteras.

I kölvattnet av USA:s anfall mot regimen i Iran varnas ofta för ”ett nytt Irak”, men analogin förenklar mer än den förklarar. Iran är ett större och mer sammanhållet samhälle med starkare nationell identitet och en omfattande politiskt mobiliserad diaspora. I jämförelsen med Irak efter 2003 förbises dessutom ofta den iranska regimens roll genom IRGC:s Quds-styrka i uppbyggnaden av milisnätverk. Ett regimskifte i Iran skulle också innebära att den institution som drivit denna regionala milisstrategi upphör att fungera i sin nuvarande form.

SE ÄVEN: Gästkrönika: Israel är inte i krig med det iranska folket

Här blir oppositionens sammansättning central. Flera delar av motståndet visar i dag en växande konvergens kring behovet av ett samlande alternativ. Kronprins Reza Pahlavi, vars namn hörs i demonstrationer både i Iran och i diasporan, framträder som en symbolisk samlingspunkt som kan minska risken för fragmentering. Samtidigt finns ett välformulerat förslag till övergångsplan från honom.

Poängen är dock inte att förespråka en enskild modell, utan att betona behovet av trovärdiga strukturer som minimerar risken för maktvakuum. En mindre blodig väg framåt kräver riktad press mot repressiva kärnorgan, stöd för ocensurerade informationsflöden samt utrymme för civilsamhälle och diaspora att organisera alternativ.

Masoud Nouripayam

Doktor i elektroteknik och master i samhällsplanering