När det gäller mediebevakningen från våra större mediehus så har rapporteringen fallerat många gånger när det gäller kriget mellan Israel och Hamas i Gaza.

Ett av de största problemen i västerländsk, och särskilt i svensk mediabevakning, är hur vänsterextrema organisationer och ytterligt kritiska israeler ges oproportionerligt stort utrymme som “auktoritativa källor”.

Vänsterorganisationer som B’Tselem, Breaking the Silence och Jewish Voice for Peace presenteras ofta som neutrala människorättsobservatörer trots att deras rapporter regelmässigt är selektiva, metodologiskt tveksamma och tydligt politiskt vinklade.

De fokuserar nästan uteslutande på israeliska handlingar, ofta i isolerad kontext, medan palestinskt våld, terrorhandlingar och blodiga interna konflikter tonas ner eller ignoreras helt.

Resultatet blir en snedvriden bild som medierna sällan korrigerar, och deras rapporter används ofta okritiskt som grund för opinion och politisk debatt.

Parallellt citeras ofta enskilda israeler med uttalat vänsterperspektiv som Ilan Pappé, Gideon Levy, Miko Peled och Jeff Halper, utan kritisk granskning av deras bakgrund, politiska agenda eller publicerade misstag.

Dessa individer målar konsekvent en extremistisk bild där Israel alltid är förövaren och palestinierna enbart är offer, medan svenska medier ofta använder deras uttalanden som “obestridliga fakta”.

Historiska exempel visar dessutom hur vissa av dessa personer har gjort grova felaktiga jämförelser eller överdrivna påståenden.

Ilan Pappé har exempelvis likställt israeliska handlingar med Förintelsen, något som många historiker förkastar och fördömer.

När vänsterextrema röster får så oproportionerligt mycket inflytande förstärks ett ensidigt narrativ medan andra perspektiv, som israeliska säkerhetspolitiska behov eller palestinska ansvarsförhållanden helt tonas ner.

Problemet förvärras ytterligare av hur FN ofta används som en “neutral” auktoritet i svensk rapportering.

Säkerhetsrådet och andra FN-organ framställs som objektiva bedömare, trots att de politiseras av medlemsstater med egna geopolitiska agendor som Ryssland, Kina och Saudiarabien.

Svenska journalister refererar ofta till resolutioner eller rapporter som om de vore neutrala, utan att kritiskt granska den politiska kontexten bakom vilket förstärker ett farligt antiisraeliskt narrativ.

Även svenska medier saknar ofta historisk kontext, vilket gör att rapportering om bosättningar eller konflikthändelser blir förenklad och missvisande.

Gideon Levy och Jeff Halper är exempel på skribenter som konsekvent framställer Israel som aggressor och palestinierna som offer, utan att erkänna komplexiteten i säkerhetssituationen.

Jewish Voice for Peace och andra internationella pro-palestinska organisationer har ofta finansiering och agendor som inte är transparenta, vilket sällan granskas i västerländsk press.

Detta skapar en situation där extrema narrativ och obalanserade rapporter normaliseras, medan faktabaserad journalistik och analytiska motperspektiv marginaliseras.

Sammantaget visar den svenska och västerländska mediabevakningen tydligt hur extrema röster på vänsterkanten får oproportionerligt inflytande. Detta skapar ett system där ideologi snarare än faktabaserad analys styr rapporteringen. Ett system där svenska medier okritiskt förstärker narrativ som inte stämmer överens med verkligheten på marken.

Axel Otterberg

Statsvetare och samhällsdebattör