I decennier plågades egnahemsägare av en skatt som inte tog hänsyn till betalningsförmågan, och med det tvingade folk bort från sina hem. Alliansregeringen omvandlade skatten till en avgift och fördelade bördan jämnare med för staten bibehållen skatteintäkt. I samband med reformen ändrades nivån på skatt efter bostadsförsäljning från 10 procent till 22 procent.

Statistik visar att 40 procent av egnahemsförsäljningen i Sverige sker inom 5 år efter inköpet. Det är många företagsamma individer som köper, förbättrar och säljer med ofta mycket bra vinst. Det är då rimligt att beskatta sådana transaktioner som vinst av kapital.

Men statistiken visar också att genomsnittstiden för innehav av egnahem är 38 år, och här finns problematiken. Att beskatta mångåriga innehav med 22 procent skatt som inte justerar för inflationen är dels en sorts Pomperipossaskatt och i praktiken en våt filt över rörligheten på bostadsmarknaden. Det får inlåsningseffekter som ökar trångboddhet och driver upp priserna.

Siffror från mäklarsamfundet visar att på 1990-talet så behövdes ett genomsnittligt 30-årigt par spara i ett år för att skaffa en villa, medan idag krävs det sparande i 10 år.

I publikationen Kvartal uppmärksammar Hanif Bali trångboddhetens inverkan på Sveriges demografi och skriver: ”det är tydligt att det är i villorna det tredje barnet skapas”, och noterar spydigt att fyrtioåriga par inte har samma fertilitet som 30 åriga.

Nationalekonomen professor Daniel Waldenström (SvD 20-11-25) understryker att vinstskatten efter bostadsförsäljning:

”…inte tar hänsyn till att skatten tas ut på pengar som vi inte fått på riktigt. Om värdet på en bostad stiger med 4 procent per år och konsumentpriserna med 2 procent innebär det att hälften av vinsten inte ger ägaren någon ökad köpkraft när den säljer bostaden. Det innebär följande: om man har köpt ett hus för 1 miljon kronor och säljer det tjugo år senare blir skatten på den inflationsjusterade vinsten 54 procent istället för 22 procent. [...] I dag måste vi betala skatt på en ”luftinkomst”...”

Nuvarande skattebestämmelsen medger avdrag för stora reparationer och ombyggnader med omflyttning av rör och ventilation, och godkänner övriga underhållsåtgärder bara för de senaste 5 åren. Det är som att ge barnbidrag bara för de gånger barnet får vitaminer och neka bidraget för dagarna barnet får smörgås eller gröt. Att låtsas att löpandet underhåll inte bevarar ett hus värde är tyckeri utan grund, eller ställningstagande på grund av merkantila överväganden.

Kristdemokraterna som politiskt parti föreslår avtrappning av skatten. Historien har en benägenhet att upprepa sig. Det var KD som gick i bräschen då det gällde avskaffningen av den vidriga fastighetsskatten. Reinfeldt stretade emot. Idag funderar finansminister Elisabeth Svantesson på ”nästa mandatperiod”, men avskaffandet av vinstskatten kommer troligtvis aldrig till stånd om regeringen inte levererar nu.

Enligt uppgifter i media är kostnaden för KD förslaget 12–15 miljarder. Den kostnaden minskar om skatten efter kortare innehav (40 procent av alla försäljningar) ökar till 30 procent.

En budget är inkomster och utgifter. Avtrappningen av vinstskatten har en kostnad. Samtidigt finns oändliga möjligheter till besparingar. Antalet myndigheter kan halveras genom nedläggningar och sammanslagningar. Ekonomistyrningsmyndigheten uppger, enligt Riksdagens utredningstjänst, felaktiga utbetalningar av bidragsmyndigheter på 20 miljarder skattekronor.

Det är hög tid att rimliggöra beskattningen av de egna hemmen.

Julius Soreff

Docent, före detta överläkare och lektor

Lidingö