I sin podd förra veckan fick statsministern frågor om samhällsproblematiken kring barn som tvångsomhändertas på vad många uppfattar som godtyckliga grunder.

Besluten förbereds av en socialsekreterare med utbildning som socionom eller motsvarande och fattas sedan formellt av politiker i socialnämnden utan krav på vare sig särskild utbildning eller sakkunskap. Socionomutbildningen är generell och innehåller ingen fördjupning i exempelvis psykologi, barn och unga, juridik eller beteendevetenskap. För att arbeta i yrket krävs ingen legitimation.

När socialnämnden formellt har godkänt socialsekreterarens förslag till beslut underställs ärendet förvaltningsrätten. Domstolen använder ytterst sällan sin utredningsskyldighet utan följer i regel socialnämndens bedömning.

På så sätt kan en bedömning i praktiken bli en dom, utan att någon egentligen har ifrågasatt om bedömningen är objektiv, om utredningen är saklig eller om det kan finnas alternativa förklaringar till situationen.

Det är välkommet att statsministern inser det olämpliga i att lekmän fattar livsavgörande beslut om barns liv.

För den invigde framstår det som en rättssäkerhetsteater. Speciellt i skenet av att tillsynsmyndighetens utredningar visar att en stor del av utredningarna som görs av socialtjänsten är rättsosäkra. Politiker i riksdagen har höjt röster om behovet av att kunna få oberoende bedömningar innan de fattar beslut. Detta för att undvika fler fall som “Adam”, där en pojke placerades i HVB och familjehem under halva sin uppväxt på felaktiga grunder.

Systemet bygger i praktiken på att den som gör den initiala bedömningen har ett gott omdöme, eftersom djupare sakkunskap inom de mest relevanta områdena ofta saknas – både hos socionomer och politiker. Tolkningsutrymmet är i princip obegränsat för vad som kan anses vara “barnets bästa”.

Domstolen granskar i bästa fall det administrativa i ärendet, men ifrågasätter sällan själva bedömningen, inte minst eftersom man sällan träffar barnet eller har direkt insyn i det enskilda ärendet.

Statsministern berättar också om det nya mellantvånget som socialtjänsten ska kunna använda för att få föräldrar att bli mer följsamma. Det hade möjligen kunnat framstå som en rimlig idé om det fanns en stark och tydlig sakkunskap i bedömningarna. I dagsläget är det dock osäkert vilka konsekvenser detta kan få, eftersom många bedömningar görs utan tillräcklig expertis.

Det som är mer alarmerande är att statsministern går så långt som att uttrycka att föräldrar behöver följa socialtjänstens förslag för att ”få fortsätta vara föräldrar till sina barn”.

Det ligger i linje med hur biologiska föräldrar successivt har trängts tillbaka i lagtexter, föreskrifter och i barns liv genom de senaste decenniernas förändringar på området.

Detta trots att forskning gång på gång visar att en relation till båda föräldrarna i de allra flesta fall är till barnets bästa.

Anders Karlsson

Föräldrarättsbyrån