När cirkusen lämnade stan tog domstolarna över tombolahjulet. Ett hjul som domare och nämndemän snurrar på, där pilen – utan bevis, utan tillförlitlighet, bara ord mot ord – till slut stannar på ”kvinnan trovärdig” – eller direkt på ”skyldig” Där unga killar och män döms för våldtäkt utan teknisk bevisning, utan vittnen, utan chans att få sin röst hörd

När åklagaren har glömt sitt uppdrag som statens oberoende part och i stället blivit en aktör som driver mål på känsla, inte på fakta – då sviker systemet sitt syfte. När bevisprövningen förvandlas till berättelseanalys och rättssalen till en teaterscen där trovärdighet ersätter sanning. Där målsägandens tårar väger tyngre än den tilltalades ord, och där tvivel inte längre är ett skydd utan ett hinder.

I en rättsstat ska åklagaren vara garant för att ingen oskyldig döms. Men i dagens Sverige tycks det ofta som om målet är det motsatta: att någon måste dömas, oavsett om bevisen räcker. ”Det kan ha hänt” har blivit ”det måste ha hänt”. Och när tvivlet borde fria, blir det i stället en tystnad som kväver den anklagades sista hopp.

Domstolen, som en gång skulle väga bevis på guldvåg, använder nu känslans kompass. Juridiken har blivit moralens ersättning, inte dess motvikt. Och vi står kvar vid tombolahjulet – och ser hur rättvisan snurrar bort.

Men rättvisan går att återvinna – om vi vågar se vad vi har tappat. Om vi återvänder till principen som en gång gjorde vårt rättssystem starkt: att hellre fria än fälla. Att ingen människa ska dömas på misstanke, känsla eller berättelse, utan på bevis som håller för granskning, logik och tvivel.

Det kräver att domstolarna återtar sin självständighet från opinionens tryck och politiska kampanjer. Att åklagare åter blir statens garant för objektivitet – inte statens främsta moralpredikant. Att domare och nämndemän återigen ställer frågan: Vad vet vi – och vad vet vi inte?

Rättssäkerhet handlar inte om att skydda gärningsmän. Den handlar om att skydda oskyldiga. Om att bygga ett system där varje människa – oavsett kön – kan lita på att domstolen söker sanningen, inte en symbolisk upprättelse.

För när rättsstaten börjar tumma på sina principer för att tillfredsställa folkets känsla av rättvisa, då förlorar vi båda. Då blir varje ny dom ett nytt snurr på tombolahjulet – och rättvisan själv förvandlas till priset vi aldrig längre vinner.

Nina Hamilton, medlem i gruppen Mannaminne, som verkar för att stärka rättssäkerheten för alla parter inblandade i sexualbrottsmål.