Jag har de senaste veckorna rest runt i Japan för första gången, och tänkte här kompensera min frånvaro från Bulletin med att reflektera över hur Japan genom sin monokultur har behållit det som Sverige förlorat i mångkulturen.

Till att börja med finns förstås tydliga skillnader: medan Sverige präglas av asatro, sedermera kristen historia och kryllar av kyrkor, så präglas Japan av shintomytologin, buddhisttempel och kryllar av mytiska tori-portar. Det är skillnaderna som lockar västerlänningar att åka till Japan.

Men i skillnaderna kan också en likhet skönjas. Japan är en monokultur. Inom somliga yrken, butiksbiträden, städare och så vidare, finns arbetskraftsinvandrare från andra asiatiska länder. Turiststråken kryllar också av kineser, koreaner, amerikaner och européer. Men förutom det så är Japan japanskt.

På de vanliga gatorna där turisterna inte flockas går det japaner. De som inte är japaner sticker ut. Dels för att de inte ser ut som japaner och därtill för att turisterna ofta inte har koll eller klarar av de japanska sociala koderna som ärvts in i generationer, som tas för givet och som får samhället att fungera högfunktionellt.

Detta syns i allt: från japanernas perfekta sätt att stå i kö, till deras ödmjuka, positivt försynta sätt att interagera. På tågen vänder sig konduktören i slutet av varje kupé och bugar inför resenärerna.

Tryggheten är total. Jag har aldrig varit i Japan förr, men ingenstans känns det farligt, inte för mig och inte för någon av min kvinnliga medresenärer. Det oavsett om man är på landsbygden eller i Tokyo, som trots allt är en av världens största städer. Det beror inte på någon tung polisnärvaro utan på att samhället upprätthåller sig självt. Alla vet hur man ska bete sig. Stöld existerar, utifrån vad jag förstått av de jag samtalat med, i princip inte.

Islam är också mycket begränsat. Det finns en Ahmadiyya-moské i Tokyo med utrymme för 500 bedjare. Somliga muslimer med slöja syns; några av dem är turister, de andra har tydligt asiatiskt ursprung. Den skäggiga, arabiska- eller afrikanska salafismen syns överhuvudtaget inte. Som mörkhyad stack jag själv påtagligt ut. I jämförelse med Sverige finns islam inte i Japan.

Dessa skillnader blir mycket påtagliga för en svensk. Dels för att Sverige inte är så. I Sverige kan man bli rånad, till och med våldtagen och mördad, om man befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. Och tjuveri som snatteri eller stöld av en glömd väska; gör polisen ens särskilt mycket för att utreda sådant? För de flesta svenskar får man ringa försäkringsbolaget och sedan hålla tummarna för att det inte händer igen. I Japan händer inte dessa saker.

Därtill blir det påtagligt för att Japan är den monokultur Sverige en gång var, men inte längre är.

De historiska skillnaderna mellan Japan och Sverige är stora just för att båda våra länder var separata monokulturer, utvecklade under tusentals år på varsin sida av världen, i en avgränsad tämligen monokulturell kontext.

De fördelar detta innebar brukade även känneteckna Sverige. De flesta svenskar som idag är i pensionsåldern växte inte upp med maffior, gängskjutningar och gruppvåldtäkter. De var inte rädda för att gå omkring på stan eller tågluffa i Europa och vågade göra saker som de aldrig skulle låta sina egna barn eller barnbarn göra eftersom situationen i dagens Sverige är så annorlunda.

I Japan går små barn i 5-6 årsåldern helt ensamma på stan för att göra ärenden åt sina föräldrar. De lär sig att när det är rött vid övergångsställen ska man stanna, när det är grönt kan man gå. Alla i samhället håller ett gemensamt vakande öga över dem. Sen gör barnen sina föräldrars ärenden. Man ser även som turist dessa barn springa runt på stan. Ingen höjer det minsta på ögonbrynen.

Det är otänkbart i dagens Sverige. Alltså i det Sverige som kastat bort sin egen en gång också högfunktionella monokultur till förmån för en samhällsomstörtande mångkultur.

Denna skillnad är en av mina primära reflektioner från mitt första besök i Japan – ett land som fascinerar just för att det finns en underliggande likhet med Sverige som lockar, men i ett mer oförstört skick.

Min förhoppning är att Japan tar lärdom av förfallet i västra Europa och håller fast vid att värna om japan som japanskt. Och att Europa tar lärdom av Japan och börjar verkar för att återskapa monokulturen.